Betydelsen av Dahlquisttabellen

När Jonas Dahlquist fortfarande bloggade brukade han titt som tätt producera den s.k. Dahlquisttabellen. Idén är lika enkel som den är genial. Eftersom ens framgångar påverkar av hur svårt eller lätt ens spelschema är, och man i slutet av säsongen måste ha mött varje lag 2 gånger, så är ens nuvarande ligaposition (säg efter 14 omgånger i PL som nu) kanske inte den bästa indikatorn på hur bra man är i år och ens chanser att vinna ligan. Därför innebär Dahlquisttabellen att man räknar poäng inte utifrån vinster och oavgjorda, utan utifrån ens resultat mot de lag man mött är, jämfört med resultatet i samma match förra året. I fall med uppflyttade lag, jämför man med matcherna mot de lag som flyttades ned förra året.

Tottenhams framgångar och motgångar i PL hittills i år reflekterar detta. När Spurs småttt sensationellt spelade ut Man City i slutet av september så jublade Spursfansen och laget sågs som en seriös titel-tävlare. Men därefter stagnerade formen fullständigt, man har åkt ur CL och "bara en vinst på tio matcher" har hörts som en ramsa. Men jag vill mena att krisdiskussionen nu är överdriven. Visst, det är tungt att åka ur CL. Men ligaresultaten har, sett till motståndet, inte varit så usla som folk säger. Nedan är resultaten i de 14 första omgångarna, med Dahlquist-jämförelsen:

1. Everton (b) 1-1. Förra året: 1-1
2. Crystal Palace (h) 1-0. Förra året: 1-0
3. Liverpool (h) 1-1. Förra året: 0-0
4. Stoke (b) 4-0. Förra året: 4-0
5. Sunderland (h) 1-0. Förra året: 4-1
6.  Boro (b) 2-1. Kom förra året tvåa i Championship och jämförs därför med Norwich som kom 19 i PL. 3-0
7. Man C (h) 2-0. Förra året: 4-1
8. WBA (b) 1-1. Förra året: 1-1
9. Bournemouth (b) 0-0. Förra året: 5-1. D: -2
10. Leicester (h) 1-1. Förra året: 0-1. D: +1
11. Arsenal (b) 1-1. Förra året: 1-1
12. West Ham (h) 3-2. Förra året: 4-1
13. Chelsea (b) 1-2. Förra året: 2-2. D: -1
14. Swansea (h) 3-0. Förra året: 2-1

(årets resultat hämtade från Premierleague.com, förra årets från wikipedias sida om Spurs säsong 15/16)

 

Som synes är årets resultat nästan identiska med förra årets! Spurs gör färre mål i år vilket oroar, men poängskörden är i princip identisk. De enda två matcherna där de tagit färre poäng i år är Bournemouth borta, som vanns stort förra året (i år var Kane skadad, då gjorde han hat-trick), och Chelsea borta som i år slutade 1-2 istället för 2-2. I gengäld så tog Spurs i år poäng hemma mot Leicester, som man förlorade mot i januari förra säsongen på ett bittert nickmål i slutet av matchen, av Robert Huth. (Kanske matchen då Spurs tappade chansen att ta ligan. Jag och Jason satt på Gloria's i Lund och kollade, tillsammans med en säsongsbiljettsinnehavare från Leicester, som av någon anledning var i Lund på besök.) Ramsan om "bara 1 vinst på 10 matcher" överdriver så sett krisen i PL. Visst man åkte ut mot Liverpool i ligacupen, med c-laget, och visst man har gått uselt i CL, men med tanke på att 2 av lagets 3 viktigaste spelare Kane och Toby varit borta, och spelprogrammet svårt, så är det inte så konstigt. Så kommer också storsegern hemma mot slagpåsen Swansea idag. Spurs är fortfarande femma och jag har goda förhoppningar om en CL-plats också i år.

Hur dålig har Horst Heldts transferpolicy varit?

I lördags avtackades Schalkes manager Horst Heldt efter sju (?) år i klubben; redan för ett par veckor sedan tillkännagavs det att han inte skulle få förnyat kontrakt och att Mainz universellt hyllade manager Heidel ska ta över istället. Alla tycks ense om att Heldt, som när han kom in till Schalke hade en ligatitel med VFB Stuttgart under bältet, har misslyckats. Också jag tror detta: Schalke underpresterar. Nu lyssnar jag på avsnitt tre av The Tribune Podcast på temat "Schalke: Sleeping Giant?", och även de är ense om att Heldt varit svag på transfers, särskilt jämfört med Dortmund, och räddats av ett ständigt inflöde av duktiga egna produkter. Men de pekar också på att under Heldts tid har de sålt Manuel Neuer för €30 miljoner till Bayern och Julian Draxler för €35 miljoner till Wolfsburg: dessa två egna produkter har ensamt dragit in 65 miljoner euro, vilket finansierat alla värvningar som klubben gjort under Heldts tid! Med andra ord: de lägger inte ut så mycket pengar!

Jag kollar på transfermarkt.com för att se vilka dyra värvningar de gjort. Den dyraste är fortfarande Klaas-Jaan Huntelaar som kom in för 14 miljoner euro säsongen 2010/11. Därefter kommer Johannes Geis på 12 miljoner euro (2015/16), Jose Manuel Jurado på 11 miljoner euro (2010/11), Kevin Prince Boateng för 10 miljoner euro (2013/14), Farfan för 10 miljoner (2008/09), Matija Nastasic för 9.5 miljoner (2015/16),  Emile Mpenza för 9.5 miljoner (99/00), Adam Szalai för 8 miljoner (2013/14).

Huntelaar var ju verkligen värd pengarna. Geis, Farfan, Nastasic och Mpenza (före Heldts tid) ser också ut som stabila värvningar. Jurado, KPB och Szalai var däremot fiaskon (även om de fick tillbaka en hyfsad andel av pengarna för Szalai).

Men jämför med BVB under samma period. De gav 27.5 miljoner för Miki (2013/14) och 25.5 miljoner för Amoroso (2001/01): alltså ungefär dubbelt så mycket pengar som Schalkes dyraste värvning nånsin! De värvade Immobile för 18.5 miljoner -- återigen, flera miljoner $ mer än Schalkes dyraste spelare någonsin -- säsongen 2014/15, och han kan knapppast klassificeras som något annat än en flopp. Till och med underbara älskade Dortmund kan alltså begå misstag??? För Reus, såklart en fantastisk spelare och en grym värvning, gav de 17.5 miljoner -- återigen, flera miljoner mer än Schalkes rekordvärvning -- 2012/13, och alldeles nyss gav de 16 miljoner för franske tonåringen Ousmane Dembele. 2003/04 gav de 15 miljoner € för högerbacken Evanilson, och 2000/01 14.5 miljoner för Rosicky. Med andra ord har de sju värvningar dyrare än Schalkes dyraste, Huntelaar. Man kan alltså inte bara förklara BVB:s större värvningsframgångar med bättre scouting: mer pengar är också en bra förklaring.

Fler BVB/Schalke på transferlistan topp 100 dyraste köpen av BL-klubbar:

Aubameyang till BVB, 13 miljoner €

Geis till Schalke, 12 milj

Kampl till BVB, 12 milj (haha! De fick dock 11 milj tillbaka av Bayer)

Castro till BVB, 11 milj

Jurado till Schalke, 11 milj
Koller till BVB, 10.5 milj (2001/02)
Ginter till BVB, 10 milj (2014/15)
KPB till Schalke, 10 milj (2013/14)
Farfan till Schalke, 10 milj (2008/09)
Sokratis till BVB, 9.9 milj (13/14)
Ramos till BVB, 9.7 milj (14/15)
Nastasic till Schalke, 9.5 milj (15/16)
Mpenza till Schalke, 8.5 milj (99/00)
Frings till BVB, 8.6 milj (02/03)
Kagawa till BVB, 8 milj (14/15)
Szalai till Schalke, 8 milj (13/14)

Totalt så står BVB alltså för 20 av Bundesligas 100 dyraste värvningar någonsin, och Schalke för 8.

Eric Dier

"Christian Eriksen has a point.
Nobody condones the antics of Monday night’s meltdown at Stamford Bridge.
The new Spurs, however, have set down a marker under Mauricio Pochettino.
They have been bullied in the past by Chelsea. They have, in the past, waved the white flag on the other side of London.
This week, they came of age and - despite losing the title - they’ll be satisfied with the statement they made at Stamford Bridge.
To be clear, there was a lot not to like about the night on which they surrendered the title to Leicester.
We all like to see passion, desire and the evidence that players really do care (as opposed to the whimper with which Manchester City exited the biggest match in their history on Wednesday night).
But the Battle of Stamford Bridge crossed the line. The kicking, the gouging, the stamping, the snarling, all of it.
Frankly both clubs will be delighted that just one player, Mousa Dembele, will face a suspension. The midfielder himself will see it more as an extended summer break than a punishment.
A six-figure fine for Chelsea and Spurs for failing to control their players? They’ll take that all day long rather than have a string of their stars banned for violent conduct.
Other clubs cited by the FA in the future may well point to Erik Lamela’s stamp on Cesc Fabregas, Eric Dier’s horrendous tackles on Cesc Fabregas, Danny Rose’s running battles with Branislav Ivanovic and Kyle Walker’s kick at Pedro and ask why little or no action was taken in those cases. But that’s for another day.
As for Daniel Levy, he probably won’t even discuss it with Pochettino. The Spurs supremo has seen his side bottle it at Stamford Bridge too many times over the years.
So he will have been equally delighted to see that Tottenham have finally discovered a bit of backbone under the man transforming Tottenham’s reputation."

Darren Lewis, "Christian Eriksen: 'Chelsea's desperation to deny us shows we've finally earned their respect'", Daily Mirror 4 maj 2016
Darren Lewis, "Battle of the Bridge that Pochettino's Spurs Came of Age", 6 maj 2016

Den bästa texten jag läst hittills om den sjuka matchen på Stamford Bridge är James Harris "Controlled Aggression" på The Fighting Cock. Harris slutsats:

"The youngest team in the league will get smarter; they’ll be sculpted and moulded to perfect that dark side. Monday was a horrendous blip, a consequence of leaving the oven without supervision. A delectable meal ruined, damage done. Lessons are learnt and the oven isn’t left again.
The fire in the players will keep burning and it is what will be essential for the club’s continued progression. It feels good to be the team that is hated because we’re good, but because we’re unpleasant to play too. With Monday’s sobering lesson, it should only get better. The Sheriff should be proud."

Vad behöver Spurs förbättra till nästa säsong?

Så, Spurs tappade 2-0 till 2-2 borta mot vidriga Chelsea och tappade därmed chansen att vinna Premier League i år. I alla fall sedan två omgångar sedan hade jag i alla fall räknat med Leicester-seger och det känns okej att Spurs inte vinner i år. Med tanke på hur ungt laget är, hur långt de kommit efter två år med Pochettino och att Poch skrivit på ett kontrakt till 2021, ser framtiden ändå ljus ut för Spurs. Jag kanske är naiv, men jag tror på Spurs som ett topp fyra-lag också nästa år!*

Diskussionen har redan börjat om vad Spurs behöver förbättra ytterligare till nästa säsong. Målvakt Lloris är grym, Vorm är bra backup, försvaret är kanon och Wimmer, Davies och Trippier har visat att de är bra reserver. Det behövs en anfallare som byte med Kane (om inte Clinton och Son kan fylla upp där), och det vore gött med en till kreativ offensiv mittfältare, om inte Chadli kan få ut mer. Men sen är det ju också frågan om det centrala mittfältet. Sky Sports skriver:

With Mousa Dembele and Dele Alli together in the team so far this season, Spurs are unbeaten in the Premier League - winning 16 of those 20 games and drawing the other four.

However, when one of the pair has been missing it's been a very different story with only five of those 16 matches having been won and four of them lost. Without Dembele alone it's grim reading with Spurs having lost three of the last five that the Belgian has missed.

Tom Carroll played in midfield instead of Dembele in the home defeats to Newcastle and Leicester, while Ryan Mason filled in for the loss at West Ham. The inability to cope in these circumstances would seem to hint at the need for greater strength in depth.

Jag tycker att Carroll varit riktigt dålig i år och hoppas på förstärkning där.

*Även om man oroar sig för City under Pep med alla miljarder, samt att Man U och Chelsea ska skärpa sig.

Lönerna i handbollens elitserie

Frågan om löner i handbollens elitserie, inte minst i jämförelse med fotbollens allsvenska, har längre intresserat mig. Hur stor andel av spelarna spelar handboll på heltid? Blir man rik på det? Och så vidare. Därför blev jag glad när jag hittade en Aftonbladet Plus-artikel från december förra året som listar årsinkomsterna (från deklarationen) för alla (? 248 stycken i alla fall) spelare i elitserien. Tråkigt nog så inkluderar listan all arbetsinkomst, också från jobb vid sidan av.

Listan förvånar en del. I topp är Thomas Forsberg i Ricoh; det är dock också eftersom han jobbar för Ricoh med annat än handboll.

Hallå där... Ricoh-målvakten Thomas Forsberg, 35, som med sin årsinkomst på 706 600 kronor (2014) tjänar bäst i handbollens elitserie.

– Skulle jag tjäna bäst? Det har jag jävligt svårt att se. Sen handlar det mycket om var man får pengarna på – jag får inte allt från handbollen.

Nej, du jobbar ju på företaget Ricoh också (med IT).

– Jag tjänar inte så mycket på handbollen i sig. Det är jobbet på Ricoh, föreläsningar och så hjälper jag till på ett gymnasium. Många bäckar små.

Väldigt överraskande tycker jag är att Josef Pujol (Bajen) och Pontus Zetterman (Drott) båda bara ligger runt 20 500 kr i månaden, vilket verkar oerhört lågt. Kanske de har höjt sina löner sen dess? Topp tio efter "Foppa" fortsätter med Leo Larsson i Kristianstad på 52 000, Zoran R. i Lugo på 50 000 och Daniel Tellander i Alingsås med 49 000. Känns helt naturligt att dessa toppspelare ligger högt upp. Därefte rMatthias Tholin i GUIF på 49 000, också väntat. Men som femma Björn Iveland i RIK på 48 000?? Hur gick det till? Sen kommer Max Darj och Mikael Aggerfors i Alingsås, två toppspelare iett topplag, och sen Luinus Nilsson i Ystad och gamle räven Dan Beutler i Malmö på plats nio och tio. Också Tommy Atterhäll i Aranäs, Kristian Svensson i Skövde, Jakob Wickman-Modigh i LUGI, och Marcus Enström i Alingsås ligger högt. 

Den ende drottaren över 30 000 kr är det skadedrabbade spelgeniet Jesper Adolfsson, som i mars 2016 förklarade att han skulle lägga av för att fokusera på den civila karriären som applikationskonsult (!). Av andra spelare jag lagt märke till tjänade Linus Arnesson i RIK 28 500 kr, Richard Blank i GUIF bara 25 000 och Viktor Östlund i samma klubb bara 26 000, och Richard Hanisch i Kristianstad bara 13 150 kr (!).

Per Bohman, "Han tjänar bäst i svensk handboll", Aftonbladet 2 december 2015

Mer handbollsgeografi: mesta målskyttarna i landslaget

En fortsättning på handbollsgeografin: förra gången kollade jag på klubbar som blivit svenska mästare; nu är jag intresserad av spelare. Egentligen ville jag kolla på de spelare som gjort flest landskamper men på svensk handbolls hemsida omfattar denna statistik bara de senaste åren. Därför kollar jag här på de 20 spelare som gjort flest mål i landslaget, information från wikipedia.

1. Magnus Wislander – 1185 mål (384 landskamper). Göteborg.
2. Stefan Lövgren – 1138 (268). Partille
3. Per Carlén – 1032 (329). Karlstad; Spelade 1982-85 i Hellton därifrån men därefter i Heim och Warta från Göteborg och Ystads IF.
4. Erik Hajas – 996 (281). Huddinge
5. Björn Jilsén – 957 (189). Krylbo! Riktigt otippad härkomst för en handbollsspelare. Hans moderklubb var Irsta från Västerås och i Sverige spelade han också i Heim och RIK.
6. Magnus Andersson – 922 (307). Linköping
7. Staffan Olsson – 855 (358). Uppsala (!). I Sverige spelade han i Skånela från Uppland, Cliff från Skärholmen i södra Stockholm, och Hammarby.
8. Johan Petersson – 813 (249). Från Karlshamn i Blekinge men spelade i Sävehof.
9. Kim Andersson – 776 (219). Kävlinge, en bit norr om Lund, på vägen till Landskrona. Han gick dock redan som 16-åring från Kävlinge IF till Ystads IF. Därifrån gick han som 19-åring vidare till Sävehof.
10. Jonas Larholm – 642 (211). Sävedalen. En av få spelare från Sävehofs gyllene epok som faktiskt kom från Sävehof? Fritzon kom från Hjo (även om han gick till Sävehof som tonåring), Kim A från Skåne, osv.
11. Jonas Källman – 594 (201). Växjö. Gick som 19-åring till IFK Skövde.
12. Pierre Thorsson – 557 (237). Linköping. Gjorde de flesta av sina år i elitserien i Saab från Linköping, men har också spelat i Karlskrona/Hästö.
13. Sten Sjögren – 510 (200). Lund. Den enda av de 20 här som inte har en egen wikipediasida på svenska; anledningen är nog att han var lite för tidig för att ha varit med om Benga Boys alla framgångsår. Dock var han med och tog LUGIs enda SM-guld 1980 och var med och tog Benga Boys legendariska första VM-guld 1990. Fin intervju i Sydsvenskan här.
14. Martin Boquist – 493 (217). Göteborg. Började sin karriär i Warta på Hisingen men gick som 19-åring till RIK där han blev svensk mästare tre gånger på fem år.
15. Niclas Ekberg – 489 (118). Ystad. Har i Sverige bara spelat i moderklubben IFK Ystad och Ystads IF.
16. Ola Lindgren – 482 (376). Halmstad, närmare bestämt Söndrum! Spelade som pojke i samma fotbollslag i Alets IK som nuvarande förbundskaptenen för fotbollsherrarna Janne Andersson.
17. Thomas Sivertsson – 458 (208). Halmstad
18. Martin Frändesjö – 456 (165). Partille. Den andra Sävehof-produkten på listan, efter Larholm.
19. Ljubomir Vranjes – 451 (164). Göteborg, närmare bestämt Kortedala där han som femåring började spela i Kortedala IF som han som 16-åring lämnade för RIK där han spelade i 10 år innan han gick utomlands.
20. Dalibor Doder – 430 (146). Född i Fosie i Malmö och började spela handboll i Malmö HP men blev som 16-åring värvad av LUGI.

Och kartan blir då:

rsso

Göteborg-Partille-klustret dominerar! Sex av topp 20 målgörarna kommer därifrån. Sen har vi fyra spelare från sydvästra Skåne (Kim, Sten Sjögren, Niclas Ekberg, Doder) på en hedersam andra plats. Stockholmsregionen i vid bemärkelse står här faktiskt bara för två spelare: Hajas från Huddinge och Staffan Olsson som är född i Uppsala men som spelat mycket i Stockholm och helt klart uppfattas som stockholmare. Halmstad (Ola L, "Läkarn") och Linköping (Magnus Andersson, Thorsson) står för två var. Resten är udda fåglar: Johan Petersson från Blekinge, Källman från Växjö, Pelle Carlén från Karlstad, och Björn Jilsén från Krylbo i södra Dalarna.

Jag gillar kartan men den saknar såklart en del. Målvakter och försvarsspelare faller helt bort, inte minst. Ett alternativ är därför att kolla på de spelare som utsetts till årets handbollsspelare i Sverige, en utmärkelse som funnits sedan 1967-68. Den listan ser ut så här:

1967/1968 Lennart Eriksson SoIK Hellas. Född i Nyköping men spelade alltså i Stockholm.
 Även utmärkelsen året efter
1969/1970 Mats Thomasson HK Drott. Född i Kristianstad men spelade i Halmstad och var senare aktiv både i Drott och hockeyklubben Halmstad Hammers.
1970/1971 Dan Eriksson SoIK Hellas. Född i Huddinge som alltså inte bara har levererat Erik Hajas till Hellas!
1971/1972 Thomas Persson IFK Kristianstad. Av allt att döma från Helsingborg; han började sin karriär i IS Göta där och vann SM-guld med dem 1966. Men legend i IFK Kristianstad där han spelade 1970-74 då de var ett topplag, men överskuggades av Hellas.
1972/1973 Bo ”Bobban” Andersson IFK Malmö. Född i Eskilstuna och spelade i GUIF och Malmö. Kvalade också till Allsvenskan i fotboll med IFK Eskilstuna! Även 1976/77
1973/1974 Johan Fischerström SoIK Hellas. Född i Malmö men spelade alltså i Stockholmslaget Hellas.
1974/1975 Sven-Åke Frick Ystads IF. En legend i Ystads IF där han 1976 tog guld tillsammans med bland andra Basti Rasmussen.
1975/1976 Björn "Lurch" Andersson IF Saab. Född i Örebro, började karriären i Örebro SK men gick tidigt till Saab i Linköping.
1977/1978 Basti Rasmussen Ystads IF. Så mycket Ystad man kan bli inom handbollen! Började spela i IFK Ystad men gick tidigt till YIF.
1978/1979 Claes Hellgren IK Heim. Född i Norrköping.
1979/1980 Claes Ribendahl Lugi HF. Född i Jönköping men gick tidigt till LUGI och var med där och tog LUGIs hittills enda SM-guld, 1980.
1980/1981 Göran Bengtsson HK Drott. jag förstår inte om han är från Halmstad eller Varberg; hallänning verkar han i alla fall vara.
1981/1982 Jörgen Abrahamsson HK Drott. Född i Halmstad.
1982/1983 Sten Sjögren Lugi HF. Född i Lund -- se ovan.
1983/1984 Peter Olofsson GF Kroppskultur. Född i Uddevalla och spelade hela sin karriär i den lokala klubben Kroppskultur.
1984/1985 Björn Jilsén Redbergslids IK. Född i Krylbo -- se ovan
1985/1986 Magnus Wislander Redbergslids IK. Född i Göteborg -- se ovan. Även utmärkelsen 1989/90
1986/1987 Mats Olsson Lugi HF. Född i Malmö, började spela i Dalhems IF (som i alla fall idag är baserade i arbetarområdet Heleneholm i östra Malmö) men gick som 20-åring till LUGI.
1987/1988 Pär Jilsén Redbergslids IK. Liksom brorsan från Krylbo.
1988/1989 Ola Lindgren HK Drott. Från Halmstad. Även 1989/90, delat med "Slangen"
1990/1991 Magnus Andersson HK Drott. Född i Linköping. Även 1992/93, 1993/94 och 1999/2000
1991/1992 Per Carlén Ystads IF. Född i Karlstad
1994/1995 Erik Hajas IF Guif. Huddinge
1995/1996 Stefan Lövgren Redbergslids IK. Partille. även 2000/01 och 2003/04
1996/1997 Thomas Sivertsson HK Drott. Halmstad
1997/1998 Peter Gentzel Redbergslids IK. Född i Tynnered i sydvästra Göteborg, började spela i IK Heim och gick som 19-åring till RIK.
1998/1999 Ljubomir Vranjes Redbergslids IK. Göteborg/Kortedala
2001/2002 Martin Boquist Redbergslids IK. Sävedalen. Även året efter
2004/2005 Marcus Ahlm THW Kiel. Född i Kristianstad och spelade i IFK Kristianstad i tonåren men gick som 19-åring till Alingsås HK och därifrån till Ystads IF innan han gick till Kiel.
2005/2006 Tomas Svensson Portland San Antonio. Född i Eskilstuna, spelade i GUIF tills han var 22 och gick till Spanien.
2006/2007 Kim Andersson THW Kiel. Kävlinge. Även året efter och 2011/12
2008/2009 Jonas Källman BM Ciudad Real. Växjö
2009/2010 Mattias Gustafsson AaB Håndbold. Född i Åkersberga utanför Stockholm; spelade i Skånela och Polisen/Söder som ung men mellan han var 22 och 28 spelade han i Skövde
2010/2011 Johan Sjöstrand FC Barcelona. Född i Skövde och har HK Country som moderklubb; spelade i Skövde innan han blev proffs utomlands.
2012/2013 Tobias Karlsson SG Flensburg-Handewitt. Född i Karlskrona och spelade i Hästö tills han var 21; efter något år i Norge kom han till Hammarby under deras guldår.
2013/2014 Mattias Andersson SG Flensburg-Handewitt. Född i Husie i Malmö men fostrad i Ystads IF.
2014/2015 Niclas Ekberg THW Kiel. Från Ystad

Facit för de 37 spelarna blir då så här. Ystad är antagligen den mest överrepresenterade staden sett till befolkningsmängd, med Frick, Basti och Ekberg. Malmö-Lund-regionen har stark representation med Johan Fischerström, Sten Sjögren, Mats Olsson, Kim A, och Mattias Andersson. Östra Skåne och Blekinge representeras av Mats Thomasson, Marcus Ahlm och Tobias Karlsson, och nordvästra Skåne av Thomas Persson från Helsingborg. Totalt 12 från Skåne+Blekinge.

Göteborg/Västkusten har ingen spelare på listan förrän 1982/83 och då är det Uddevalla, inte Göteborg, som representeras av  Peter Olofsson. Sedan tillkommer "Slangen", "lövet", Gentzel, Vranjes, Boquist tätt; totalt 6 spelare från Västkusten.

Stockholmsregionen i vid bemärkelse har här Lennart Eriksson från Nyköping, Dan Eriksson och Erik Hajas från Huddinge, Mattias Gustafsson från Åkersberga

Halland: Göran Bengtsson, Jörgen Abrahamsson, Ola Lindgren, Thomas Sivertsson

Mellansverige: "Bobban" Andersson och Tomas Svensson från Eskilstuna, Claes Hellgren från Norrköping, "Lurch" från Örebro, Björn och Per Jilsén från Krylbo, Per Carlén från Karlstad, Magnus Andersson från Linköping

övriga: Ribendahl från Jönköping, Källman från Växjö, Johan Sjöstrand från Skövde.

Hockeygeografi

Uppföljning på svensk sportgeografi, nu med koll på ishockey. Jag inser att det finns några olika typer av indikatorer som man kolla på för att begripa sportens geografi. En är var klubbarna i toppligan finns, som jag gjorde med speedway. Klubbaserad var också min koll på varifån lagen kommer som vunnit SM-guld i handboll och bandy. Denna gången kollar jag lite annorlunda: var kommer spelarna ifrån? Det borde ju finnas nån korrelation mellan var de bästa spelarna kommer ifrån och var de bästa klubbarna kommer ifrån, men inte 100-procentig.

Jag har tagit de 21 spelare som gjort flest landskamper i Tre Kronor, från en hockeyhemsida. Och kollat: var är de födda, och vilka klubbar gjorde de avtryck i i Sverige? Ett lite speciellt drag här är att det mest blir spelare som mest spelade i elitserien, eftersom de som spelade mycket i NHL deltog betydligt mindre i mindre viktiga turneringar med landslaget. Men det borde inte spela så stor roll om var spelarna kommer ifrån är frågan. Resultaten blir:

• 2 från norra Norrland (Tord Lundström från Kiruna och Lars-Göran Nilsson från Jokkmokk; de spelade dock båda i Gävle, i Brynäs)
• 3 från Sundsvall med omnejd
• 1 från Falun och 1 från Gävle
• 4 (!) från Värmland (Tommy Samuelsson från Degerfors, "Dubbel-Nisse" från Karlstad, Lars-Eric Lundvall från Bofors, Ulf Sterner från Deje
• 1 från Västeråstrakten ("Sura-Pelle" från Surahammar)
• 5 (!) från Stockholm: Tumba, Mats Waltin, Rolle Stoltz och Lasse Björn, Thomas Eriksson
• 1 från Linköping
• 1 från Småland, Vimmerby
• 2 från Ängelholm

Tre kluster framstår: Sundsvall, Karlstad till Bofors, och Stockholm. Det mest förvånande är väl att de 21 mest landslagsmeriterade inte inkluderar någon från Norrlandskusten norr om Sundsvall: ingen från Örnsköldsvik, Umeå, Skellefteå, Luleå eller så.

Om vi istället kollar på klubbar kan vi kolla på SM-guld sedan 1922 alternativt sedan Elitserien började 1976. Så här ser listan ut, rangordnad utifrån antalet SM-guld sedan 1922:

• Djurgårdens IF 16 6
• Brynäs IF 13 6
• Färjestad BK 9 9
• IK Göta 9 0
• Hammarby IF 8 0
• AIK 7 2
• Södertälje SK 7 1
• HV71 4 4
• Leksands IF 4 0
• Skellefteå AIK 3 3
• Frölunda HC 3 2
• Modo Hockey 2 2
• Malmö Redhawks 2 2
• IF Björklöven 1 1
• Luleå HF 1 1
• Växjö Lakers Hockey 1 1
• Gävle GIK 1

Stockholm är verkligen frapperande starkt inom ishockeyn! Av de sju klubbarna med 7 eller fler SM-guld är fem från Stockholmstrakten (jag räknar in Södertälje), och de enda utbölingarna är Brynäs från Gävle och Färjestad från Karlstad. Utöver dessa sju räknar jag till fyra lag från Götaland: HV71 från Jönköping, Frölunda, Malmö och Växjö. Alla dem har tagit guld efter 1976, utöver Frölunda som också har ett guld innan dess. Mellansverige representeras av Leksand och Gävle IK. Norrland av Skellefteå AIK, Modo, Björklöven (Umeå) och Luleå. Sammantaget har dessa fyra riktiga Norrlandslag dock bara 7 guld. Mellansverige regerar historiskt i hockeyn.


Flest matcher i Tre Kronor

• Jörgen Jönsson, 285 landskamper, f Ängelholm, profil i Rögle och Färjestad
• Jonas Bergqvist, 272 lk, f i Hässelholm uppväxt i Ängelholm, profil i Rögle och Leksand
• Thomas Rundqvist, 267 lk, f i Vimmerby, gick som 18-åring till Färjestad, spel ca 1978-98
• Ronald "Sura-Pelle" Pettersson, 252 lk 50-60-talet, f i Surahammar i Västmanland, spelade i Södertälje och Västra Frölunda IF (och IFK Gbg i fotboll!)
• Sven Johansson-Tumba, 245 lk på 50-60-talet, f i Stockholm, spelade i Djurgårdens IF
• Mats Waltin, 236 lk på 70-80-90-talen, f i Stockholm, spelade i Södertälje och Djurgården
• Roland Stoltz, 218 lk på 50-60-talen, f i Stockholm, Djurgårdens IF
• Lars Björn, 217 lk, f i Stockholm, Djurgårdens IF
• Tommy Samuelsson, 215 lk på 70-80-90-talen, f i Degerfors, spelade i Färjestads BK
• Nils "Dubbel-Nisse" Nilsson, 205 lk på 50-60-talen, f i Karlstad, Leksands IF
• Magnus Johansson, 204 lk på 90-00-talen, f i Linköping, Linköpings HC
• Leif "Honken" Holmqvist, 202 lk 1963-75, f i Gävle, AIK
• Tord Lundström, 200 lk 1964-77, f i Kiruna, Brynäs IF
• Tomas Jonsson, 200 lk 1978-96, f i Falun, MoDo, NHL, Leksands IF
• Peter Andersson, 195 lk på 80-90-talen, f i Sundsvall, IF Björklöven
• Bert-Olov Nordlander, 195 lk på 60-70-talen, f i Sundsvall (samma gata som Lill-Strimma), AIK
• Lars-Eric Lundvall, 190 lk på 50-60-talen, f i Bofors, Södertälje och Västra Frölunda IF
• Ulf Sterner, 189 lk 1958-73, f i Deje (Värmland), Färjestads BK
• Thomas Eriksson, 179 lk 1979-90, f i Stockholm, Djurgårdens IF
• Lars-Göran Nilsson, 177 lk på 60-70-talen, f i Vuollerim (Jokkmokks kommun), Brynäs IF
• Mats Näslund, 173 lk på 80-90-talen, f i Sundsvall, Timrå, Brynäs, NHL och Malmö IF

Svensk handbollsgeografi

Efter speedway och bandy, en sport som jag verkligen är intresserad av: handboll. Jag använder wikipedias lista på SM-guld i handboll sedan 1932:

20 titlar: Redbergslids IK
11 titlar: HK Drott
7 titlar: Majornas IK, SoIK Hellas, IK Heim
5 titlar: IK Sävehof, IFK Kristianstad
3 titlar: Vikingarnas IF, IF Saab, Hammarby IF
2 titlar: Örebro SK, Ystads IF, Alingsås HK
1 titel: Flottans IF Karlskrona, Västerås IK, Upsala Studenters IF, IFK Lidingö, AIK, IS Göta, Lugi HF

RIK dominerar förstås stort med sina guld. Dessa har tagits: två på 30-talet, ett på 40-talet, två på 50-talet, tre på 60-talet, och sen 12 stycken under storhetsperioden mellan 1985 och 2003. Drott tog däremot inte sitt första guld förrän 1975 och spred därefter ut sina 10 resternade guld från 1978 till 2013. 

Majorna tog alla sina guld mellan 1938 och 1944, knappast någon klassisk klubb även om 7 titlar är imponerande. Hellas från Katarina församling i Södermalm i Stockholm, grundade 1899 som Pastorns gossar (!) tog två guld i slutet av 30-talet och därefter fem under sin glansperiod mellan 1969 och 1977. IK Heim tog fem guld mellan 1950 och 1962 och därefter två år i rad 1982 och 1983.

IFK Kristianstad vann fyra SM-guld mellan 1941 och 1953 och därefter dröjde det till 2015 innan de vann igen. Sävehof grundades 1950 men har tagit alla sina fem guld sedan 2004.

Vikingarna (!) från Helsingborg tog guld 1961, 1967 och 1981. Saab, grundat 1941 av arbetare på företaget i Linköping, vann guld 1968, 1973 och 1974 med bl a den legenderiske Björn "Lurch" Andersson (ursprungligen från Örebro) i laget. Hammarbys handbollssektion startade 1939 men deras tre guld kom tre år i rad 2006, 2007 och 2008. Örebro tog sina två guld 1956 och 1957. Ystad IF 1976 och 1992. Alingsås, grundade 1973, tog sina guld 2009 och 2014. Flottans IF vann 1932, Västerås IK 1938, Upsala Studenter 1939, IFK Lidingö 1949, AIK 1951, IS Göta från Helsingborg 1966, och Lugi 1980.

så här blir Sverigekartan, med ett någotsånär försök att motsvara fler guld med större fyrkant, och med klubbfärg som ifyllning när jag kände till den:

mönstret är klart och väntat: Skåne, Göteborg med omnejd (ok, bara Alingsås), och Stockholm med omnejd (Västerås, Uppsala). Undantagen är Örebro, Linköping (Saab) och Halmstad (Drott), även om Halmstad ligger fint mellan Helsingborg/Lund och Göteborg.

Utifrån de lag som jag vuxit upp med som elitlag så häpnar jag fortfarande över att GUIF från Eskilstuna aldrig vunnit SM-guld; närmast kom de när de gick till final 2009, och de har också vunnit grundserien två gånger. Också Skövde har aldrig vunnit SM-guld men däremot vunnit serien en gång.*

*Detta har också för mig mindre lagen Stockholms-Flottans IF, Västra Frölunda och IFK Malmö gjort, så kan man också lägga till Malmö på listan över täder.

Svensk bandy-geografi

Inspirerad av min lilla undersökning av svensk speedway-geografi bestämde jag mig för att också göra en karta över bandyns utspridning. Detta är något som jag länge varit nyfiken på. Bandyn bytte elitserieformat 2007/08 och före det räknades poäng i högsta och näst högsta serierna likadant, så därför kollar jag på maratontabellen som går tillbaka till 2007/08:

1 Sandvikens AIK
2 Edsbyns IF
3 Hammarby IF
4 Västerås SK
5 Villa Lidköping BK
6 Bollnäs GoIF/BF
7 Broberg/Söderhamn Bandy
8 IFK Vänersborg
9 Vetlanda BK
10 IK Sirius
11 IFK Kungälv
12 GAIS Bandy
13 Tillberga IK
14 Kalix BF
15 Haparanda-Torneå PV
16 IFK Motala
17 Gripen Trollhättan BK
19 Falu BS
20 Örebro SK
21 BS Boltic Göta
22 Katrineholm Värmbol BS

Men detta är ju bara de åtta senaste åren. Det finns kanske några slumrande giganter där ute? Här är listan över de som vunnit SM-guld, en lista som täcker tillbaka till 1907, betydligt mer heltäckande:

20 Västerås SK
12 IFK Uppsala
9 Edsbyns IF, IF Boltic, Sandvikens AIK
5 Brobergs IF, IK Sirius, Örebro SK
4 IK Göta, Slottsbrons IF
3 AIK, IF Göta, Katrineholms SK, Vetlanda BK
2 Bollnäs GoIF, Djurgårdens IF, Falu BS, Hammarby IF, IK Huge, Skutskärs IF
1 IFK Motala, Ljusdals BK, Nässjö IF, SK Tirfing, Västanfors IF

Wow Västerås! 20 guld, första 1923 och senaste 2016. IFK Uppsala vann däremot mest på 1910-talet. Edsbyn har tagit SM-guld på 1950-60- och 70-talen samt fem år i rad på 2000-talet (2004-2008). Boltic vann sju gånger i rad mellan 1979 och 1985 och därefter också 1988 och 1995. Sandviken vann 1945, 1946, 1997 och sex gånger sedan 2000. Broberg, en klubb från Söderhamn, har vunnit SM-guld på 1940- 60- och 70-talen. Sirius 1921 och 1922 och tre gånger på 1960-talet. Och Örebro tre gånger på 50-talet och två gånger på 60-talet. 

Ljusdal har bara vunnit en gång, 1974-75, men totalt får ändå Hälsingland en hel del guld: 9 för Edsbyn, 5 för Broberg/Söderhamn, 2 för Bollnäs, 1 för Ljusdal. 17 totalt. 

Lägg till det för ett bandybälte 9 för Sandviken i Gästrikland, 2 vardera för IK Huge (Gävle) i Gästrikland och Skutskär i norra Uppland, 1 för SK Tirfing från norra Uppland just bredvid Skutskär, samt förstås en hel del Uppsala också om man vill dra ner det hela vägen.

Andra möjliga kluster är Värmland (Boltic+Slottsbron+IF Göta, ej att förväxlas med IK Göta från Stockholm). Det finns däremot inget riktigt Bergslagenkluster. Strax söder om Bergslagen verkar det ha spelats en del bandy, med Värmland, Västerås, Örebro och Katrineholm, men Borlänge lyser med sin frånvaro och det är Falun som ensamt får stå för Bergslagen med sina två guld från 1971 och 1974 tillsammans med Västanfors från Fagersta med ett guld från 1954.

Som karta blir det hela, med alla lag som tagit SM-guld:

Tyvärr har jag inte använt någon systematik i att lag med fler guld fått större fyrkanter eller så. Den enda distinktionen är att de fyrkanter som inte fyllts i är för lag med bara ett guld. 

Ljusdal är alltså det mest nordliga lag som någonsin tagit guld, och Vetlanda och Nässjö, som ligger väldigt nära varandra en bit sydöst om Jönköping, är de två mest sydliga lagen. De två senare ser rätt isolerade ut; annars går det att dra en fin romb med Motala och Katrineholm i botten, Karlstad med omgivningar i väster, Stockholm i öster, och Hälsingland i norr.

Södra Sverige och Västsverige fattas helt, undantaget Värmland och enklaven runt Vetlanda. Likaså norr om Hälsingland. Norr om Hälsingland är det bara skidor och hockey som gäller?? (Och basket.)

Speedwaybältet

På SVT text hittade jag idag denna intressanta lista över de tio sportserier i Sverige 2015/16 med högst publiksnitt:

Speedway på tredje plats?? Det förvånade mig. Och 2600 är ändå ett rätt bra snitt. Dessutom också med andraserien på topp tio. Så jag undrade: var i hela friden är speedway populärt?

Wikipedia ger mig denna lista på lagen i elitserien i speedway i år:

Lag Förening Ort Hemmaarena
Dackarna Målilla MK Målilla G&B Arena
Elit Vetlanda Vetlanda MS Vetlanda Vetlanda Motorstadion
Indianerna Kumla MSK Kumla Ica Maxi Sannahed
Masarna Gasarna sk Avesta Avesta motorstadion
Ikaros Smederna Smederna SF Eskilstuna Eskilstuna Motorsportarena
Lejonen Gislaveds MK Gislaved NTEX Arena
Piraterna SMK Motala SK Motala Motala Arena
Rospiggarna Rospiggarna SK Hallstavik Carl Wahren Arena (tidigare Parken)

Mönstret ser rätt tydligt ut: Bergslagen, i bred bemärkelse, plus Småland. Småland!? Det är verkligen ett sportmässigt konstigt landskap. Speedway och bandy -- södra Sveriges Norrland?? Fast Norrland saknar ju å andra sidan i princip speedwaylag. Så här ser det ut när jag "lite" amatöristiskt lägger in ifyllda ringar  på en Sverigekarta för att representera de åtta elitserielagen i speedway:

sedan 1948 har elitserien vunnits utöver av lag som ligger i elitserien idag av lag från Sthlm (Monarkerna, Getingarna), Gbg (Kaparna), Visby (Bysarna), Hagfors i Värmland (Valsarna), Västervik i Småland, Linköping (Fylbiterna), Norrköping (Vargarna).

Dele Alli och Eric Diers bromance

 

"12 time Dele Alli and Eric Dier were the cutest couple in football".

Spurs gegenpressing

Det defensiva mittfältet och försvar på mittfältet är nog den del av planen som jag är mest fascinerad/besatt av. Och i år har jag så klart varit överlag helt fascinerad av Tottenhams förbättring under Pochettino. Ljuvligt nog kombinerar taktik-sidan 13 steps dessa två saker i en grym artikel om "Analysis: Pochettino’s Tottenham and the counterpress"! Skribenten "Ed" fokuserar på lagets totala gegenpressing och börjar därför med en intressant diskussion om Lamela (som ju också jag och alla andra sett blivit en grym gegenpresser), Eriksen (där har Ed en myckt intressant spaning om Eriksens speciella "defensiva jobb") och de andra på det offensiva mittfältet, men sen går han över till det defensiva mittfältet och jämför inte minst förra säsongens Mason-Bentaleb med denna säsongens Dier-Dembele.

Pochettino has found himself a potentially title winning front six. For a lot of reasons, these players gel particularly well. But one vital reason is that all of these guys contribute something to the counterpress. Christian Eriksen is excellent at immediately winning the ball back; and if he doesn’t, Erik Lamela will hound the opposition. Upon which time, they’ll reach Dele Alli and Mousa Dembele, both big midfielders who regularly contribute to the counterpress (or in Dembele’s case, regularly excel). If this second pressing wave is breached and the opposition are able to move into open field, then Eric Dier is there to manage the transition into a wide area. Toby Alderweireld is also a big upgrade over Kaboul & Fazio when asked to defend in space.

For this reason, Spurs’ defense has turned from a laughing stock into one of the best in the league. Will their performances get the title they deserve? Maybe not. But Pochettino deserves huge credit all the same.

"Analysis: Pochettino’s Tottenham and the counterpress", 13steps.co 27 mars 2016

Den analysen passar också bra in med en liten anteckning om skotten som Spurs motståndare skjutit i årets säsong i PL, och samma period förra året, som Ted Knutson gjort på statsbomb.

Den enkla versionen: förra säsongen kom Spurs motståndare till skott många fler gånger, och i farligare lägen.

Schalkehånet i Vem vill bli miljonär