Som Tottenham-supporter tyckte jag att förra säsongens tyngsta förluster var trippeln (liga + två matcher i ligacupen) mot Chelsea i januari. Igår var Spurs första chans att gottgöra för vad som hände då. Men man får väl ändå säga att det var Chelsea som ägde matchen, även om de bara hade tre skott på mål, bara ledde i halvtid efter ett snyggt men rätt slumpmässigt skott efter en hörna, och matchen slutade 2-2.
Hur lyckades Tuchels Chelsea än en gång äga matchen mot Spurs? Centralt är uppställningen, faktiskt på ett liknande sätt som i januari. Igår spelade Loftus-Cheek i första halvlek som nåt slags hybrid av höger wingback och en 8:a, motsvarande vad Ziyech gjorde i januari. Detta påpekar Jon Mackenzie på Twitter, med referens till István Beregis analys från 6 januari:
Mackenzies genomgång i tråden är finfin, där han bland annat pekar på hur Mount och Havertz markerade Spurs ytter-mittbackar i Spurs uppspelsfas, och Kanté och Jorginho markerade PEH och Bentancur. Svagheten från ett Spurs-perspektiv är kanske att man varken lyckades få igång en lång boll bakom Chelseas backlinje för Son, eller få bollen in till Kane eller Kulusevski på fötterna utan att de snabbt blev av med bollen. Att Son inte syntes mycket berodde väl i sin tur på att han markerades av en exceptionellt snabb och bra mittback, Reece James. Men idag har jag lyssnat på några fotbollspoddar från förra veckan, som pratar igenom första omgången, och där hyllas verkligen Kulusevski som ett geni efter hans insats mot Southampton. Och då måste man ju säga att det levde han inte upp till igår.
Michael Cox betonar i sin genomgång på The Athletic Mason Mounts roll som 8:a när Chelsea själva hade bollen:
"The key to the first half was the situation in midfield, where Mason Mount dropped in to find freedom between the lines, overloading Tottenham three-against-two in the centre.
Perhaps we should have seen this coming. A common theme from Conte’s time at Tottenham is how aggressively the central midfield duo pushes up when the opposition have the ball — most notably away at Manchester City last season — while Tuchel regularly “staggers” his midfield to make them difficult to press, as they look like something between a 3-4-3 and a 3-5-2.
And that’s what happened — Conte used his usual 3-4-3, and Tottenham played as if Chelsea were also using a 3-4-3. So Pierre-Emile Hojbjerg pushed up onto Jorginho while Rodrigo Bentancur concentrated on N’Golo Kante. So far, so good.
Spurs’ issue, though, was Mount — who played as a No 8 rather than in a front three, and was constantly free to receive forward passes. Spurs only had two midfielders, so who would close him down? On this occasion, it was the right-sided centre-back, Cristian Romero.
But a centre-back can’t play in midfield permanently, and it was remarkable to see how much space Mount was afforded. A couple of minutes later, he’s in 20 yards of space in the middle of the pitch."
Cox har verkligen ett gäng slående exempel på hur Mount får stora ytor i mitten av planen, men menar att passningarna in på Mounts fötter ofta saknade kvalitet. Vilket kanske är förklaringen till att CFC ändå hade så få skott på mål, trots det stora bollinnehavet! Men se t ex här på Mounts yta mellan mittbackarna och Spurs 6:or, och, som Cox pekar på, hur Höjbjerg ilsket pekar på den frie Mount:
En tredje intressant taktisk analys är JJ Bulls videoanalys från ett mediahus som jag aldrig hört talas om, TIFO.
Sammanfattningsvis så tänker jag att Tuchel är en mycket bra coach, men att han också givetvis har tillgång till några absoluta toppspelare. (Jag såg en genomgång av 11:orna före match som hävdade att bara 4 Spurs-spelare skulle ta plats i en kombinerad elva.) De egna produkterna Reece James och Mason Mount (vars taktiska intelligens alltid pratar om) var centrala för att Chelsea skulle kunna spela så där, och förstås prestigevärvningen Kanté som var i form igen, liksom två dyra anfallare och två prestigevärvningar som mittbackar.
Det man saknar i förhållande till Chelseas dominans av innermittfältet är väl egentligen kontringar. Det svider att erkänna det men CFC dominerar mot Spurs bollinnehavet mot Man C -- men skillnaden är att Spurs slog Man C i båda mötena i ligan förra året, 1-0 hemma och 3-2 borta. Det genom att stå lågt och kontra. Nathan Clark i The Extra Inch sa i avsnittet efter Southampton-segern (22 min) att Conte är den enda coachen med vilken han accepterar att Spurs spelar en lågt liggande backlinje och kontrar, eftersom Conte är så bra på att coacha det. Nathan sa t o m "once you're a goal down to Conte's Tottenham, go home. You're done! We're always going to be so deadly [på kontringen]". Och mot Man C funkade det förra säsongen -- men varför lyckades då det inte i går? Och vad betyder då detta för resten av Tottenhams säsong?
- Son var osynlig igår men det är inte många gånger i år som han möter en back som Reece James. Kyle Walker i Man C är väl det närmsta man tänker på.
- Kulusevski fick inte mycket gjort. Kanske borde Richarlison kommit in för Kulu tidigare, för att verkligen stärka långbollsmöjligheterna?
- Kane fick inte heller mycket gjort i själva spelet. (Men han gjorde mål!) Det händer väl ett par gånger per säsong att ett lag lyckas markera bort honom -- jag tänker på Pontus Jansson i Brentford förra säsongen -- men det känns också som att det är väldigt krävande att ta bort Kane, och just lämnar rum åt Son och kontringar.
- Kan Bissouma lyfta innermittfältet och få upp Spurs mer på Chelseas nivå?
