Fisken stinker från huvudet

Det är kris i Schalke 04, en av Europas mest krisbenägna, känslomässiga, övertaggade klubbar. Roberto di Matteos anti-fotboll retar gallfeber på fansen, särskilt när den nu under våren inte ens lett till resultat. Efter förlusten mot Köln förra helgen förklarade klubben att KP Boateng och Sidney Sam inte får spela mer för klubben utan ska säljas i sommar, och Marco Höger som -- hur man man bli förvånad? -- var usel som högerback mot Köln blev avstängd en vecka av mystiska skäl, för dålig attityd. Hemma mot Paderborn i lördags var Schalkefansen förhandsbestämt helt tysta första 45 minuterna, enligt överenskommelsen att man bara skulle jubla om laget spelade med hjärta. Laget spelade uselt, 0-0 i paus och fansen buade ut laget, "Scheiss Millionäre". Till slut vann Schalke med 1-0 på ett självmål i 89:e men fansen var ändå rasande. Och jag gillar banderollen ovan: "Fisken stinker från huvudet", med klubbens ordförande Clemens Tönnies initialer rödmarkerade.

Högströms Bajenreportage

Djurgårdarnas tifo i derbyt mot Hammarby, april 2015. Bild från Järnkaminerna.

AIK-banderoll i derbyt mot Hammarby, april 2015. Foto från ultras-tifo.net

Så många stockholmare som jag känner eller har träffat säger det: Hammarby är de inflyttades lag, "bönder" som flyttat till Stockholm och vill heja på det där "härliga", "genuina" "arbetarklasslaget". Djurgårdens tifo i derbyt mot Hammarby i förra månaden spelade på detta: Bajaren som porträtteras är en galen dalkarl. (Skämt på twitter efter matchen: skönt att man bor i Stockholm så man slipper träffa dryga bajare imorgon.)

Jesper Högström, min gamla favoritfotbollsbloggare, hade ett stort reportage om Hammarby i DN för några veckor sedan, apropå att klubben gått upp i Allsvenskan igen och även publikmässigt har vinden i seglen. Och där kommer också en del fotbollssociologiskt spekulerande om Hammarbys klubbkaraktär i ett Stockholmsperspektiv; denna tillbakablick tycker jag är intressant.

Redan den i augusti 1954, när Hammarby mötte AIK i ett derby, fångade Dagens Nyheters Jolo (själv AIK:are) skillnaden i sitt matchreportage:
JOLO: Sydländsk soppklubb stimmade

”Hammarby medförde till den högre stockholmska fotbollsvärlden en jättelik stimmande supporterklubb, rekryterad mellan Mälaren, Saltsjön, Årstaviken och Hammarby sjö: en aktiv, sydländskt livlig skara (”Ut med domarn”, ”Skicka’n på ålderdomshem”, med mera i den stilen), en skara som var utrustad med grönvita vimplar, högt spända förväntningar och ett outsinligt humör. Dessa entusiaster skilde sig starkt från AIK:s anhängare. Detta är samma surmulna grupp som alltid, alltid är redo med ett hemskt hånskratt åt sina gunstlingar och i samma utsträckning snål med uppmuntran och applåder när det ser illa ut för dem.”

På 70-talet befästes mentalitetskillnaden. Där Hammarby odlade en glad och burlesk folklighet kultiverade AIK-fansen en butter och stöddig attityd som satte en ära i att stöta bort omgivningen. ”Må de hata oss blott de frukta oss”, blev Black Armys motto; Bajen fans körde med ”Äta skita spy Hammarby”. När de möts anser sig Hammarbyfansen betraktade på ett nedlåtande sätt av en bisarrt arrogant klubb med en förvriden självbild. AIK-are anser att Hammarbys ”folklighet” är inställsam och förljugen och att klubben är orättvist bortkelad av omvärlden. Dessutom är de inte så särskilt lokalt förankrade längre/.../