Hoffenheims fanklubb för akademiker

Slavia Intellectuals -- riktigt go fanklubb till Slavia Prag, den tjeckiska 

huvudstadens medelklasslag. Foto fran Flickr.

Die Zeit hade i augusti en rolig artikel om att Hoffenheim, en "traditionslös" klubb, som enda klubb i Bundesliga har en särskild fanklubb för akademiker.

Dokumentär om BVB och S04: "Rivalen auf dem Platz"

Borussia Dortmund och Schalke 04 är en av världsfotbollens riktigt stora rivalerier och största derbies. Pa youtube finns en intressant dokumentär i fragan fran förra aret av Westdeutsche Rundfunk, WDR. Det innehaller intervjuer med bl a Gundogan och Höwedes, reportage om ett par där tjejen hejar pa S04 och killen pa BVB, och tva kollegor som delar kontor som hejar pa olika lag. Och en del gamla fina klipp, bl a om när planen stormades i derbyt 1968 (?), polisen kom in med hundar, och en av Schalkespelarna blev biten i ena skinkan av en polishund!

Ur ett fotbollssociologiskt perspektiv är kanske det mest intressanta reportaget fran 1971 om att studenter fran det nystartade Ruhruniversitet i Bochum och intellektuella tenderar att stödja BVB, medan bönderna stödjer Schalke...

Ocksa anti-S04-laten "Er war nur ein Schalker" spelar, som typ alla anti-Schalke-budskap pa samma bild av S04 att det är en underklassklubb, för arbetslösa och "Asozialen": "inga vänner inga pengar, ingen utbildning, hans pappa var alkoholist, han lever pa gatan med en spruta i armen"

Även röstsiffrorna i Bundestagvalet säger nagot om Gelsenkirchen. I valet 2009 var valkretsen Gelsenkirchen den bästa i hela Tyskland för SPD, med 42 procent. Ocksa pa plats 2 och 3 kom valkretsar i Ruhrpott: Duisburg II med 40.7 procent och Herne-Bochum II pa 40.2 procent. (Och Herne-West är förstas BVB-fansens öknamn för S04.) Detta var dock kraftiga nedgangar fran valen 2005 och 2002: da hade SPD 59 procent i Duisburg II.

Arbetslösheten är i augusti 2013 i Gelsenkirchen 14.7 procent, 13.4 i Dortmund, 10.7 i Bochum.

Makedonsk flagga pa Nordkurve --> polisen gick bananas

I augusti spelade Schalke 04 hemma mot grekiska PAOK Saloniki i kvalet till Champions League. Schalkes ultras har av nagon anledning en vänskaplig relation med den makedonska klubben Vardar Skopje, och viftade därför med en makedonsk flagga pa Nordkurve. Detta provocerade de idiotiska nationalisterna i PAOK-klacken till den grad att de hotade med att storma Nordkurve för att slass, vilket förstas borde ha fatt polisen att bevaka PAOK-klacken och se till att de inte kom nagonstans, men istället valde poliserna att själva storma Nordkurve för att ta ner flaggan! Helt bisarrt -- att förebygga nagot beklagligt genom att själva göra just det beklagliga. Bisarrt nog hävdade polisen att den makedonska flaggan var "hets mot folkgrupp"!

Polisens vidriga insats gjorde att till och med BVB:s fans uttryckte söd för Schalkefansen, med banderollen "Das wahre Gesicht der Polizei in NRW Sonntag bei uns Mittwoch in GE", alltsa NRW-polisen visade sitt sanna ansikte hos oss i söndags och i GE i onsdags, och även med den i Nordrhein-Westfalens fotbollsarenors förbjudna sloganen "ACAB".

--

Schalkes hemsida, 11 Freunde.

No taco no party

Älskar Elfsborgssupportrarnas protest mot petningen av Anders Svensson i matchen mot MFF. "No taco -- no party".

Kommersialism och fotbollshipsters

$$$ £££ €€€ förändrar allting. Tom Young relaterar i en ny artikel på ett intressant sätt kommersialiseringen av toppfotbollen till den parallella framväxten av fotbollshipsters. Våra föräldrars generation (jag antar att Young är ungefär i min ålder, runt 30), säger Young, gick på matcher och så var det med det, men idag finns det fotbollsfans som intresserar sig lika mycket för klubbkulturer och fotbollssociologi som för matcherna i sig. Jag antar att det alltid i någon mån funnits folk som intellektualiserat fotboll, men Young har nog rätt i att denna grupps andel av de totala fansen har ökat de senaste åren. Jag tänker att det delvis måste ha med globaliseringen och den ökade tillgängligheten att göra: nu för tiden kan man kolla på fotboll från lite överallt på tv och på internet, och kontrasterna i allt omkring själva matchen blir då större och kanske mer intressanta. Så att när man sitter på en GAIS-pub i centrala Göteborg en vinterkväll så hör man hur 50-plussarna som dricker shots i baren hyllar Marcelo Bielsa och Athletic Bilbao samtidigt som de sågar Thatcher.

Young relaterar däremot inte fotbollshipsterns uppgång till globaliseringen per se utan till att ökad kommersialism ökat skillnaderna mellan topplag och bottenlag, vilket minskat antalet lag och fans som kan drömma om att vinna ligan och cupen, vilket gör att allt fler fans istället vänder sig till det kulturella. Han skriver:

"So what does football watching become once it's been robbed of competitive balance and replaced with FFP requirements and ownership models? The answer seems to be a sort of sociology A-level; a class system for fans, with arbitrary classifications and implied criticisms. Our parents' generation, whose relationship with the game involved merely going to a ground on Saturday to watch their team, has been replaced by a hyper-aware football bourgeoisie. /.../
As fans lose their ability to daydream of success and are faced so relentlessly with the financial realities of clubs, the result - a sort of football muso, obsessed with sociological nuances and moral judgments - seems almost inevitable. The moustaches still need to go though."

Hans reportage-anekdot om när Borussia Dortmund-experten och författaren Uli Hesse har högläsning på en pub i London, och där finns fotbollshipsters som inte ens förstår tyska (som Hesse läser på), är också mycket rolig.

Tom Young, "Why Everyone's A Snob Now", 30 maj

Årets fotbollsbild

Årets fotbollsbild hittills är för min del DN:s bild på BP-supportern Anders Ung, som var den ende BP-supportern på lagets bortamatch mot Mjällby.

"Den ensamme supportern Anders Ung tränade en gång ett pojklag i Brommapojkarna där hans son spelade. Men sedan flyttade han de 66 milen till Ystad för 20 år sedan. Han har inte varit på en hemmamatch sedan dess. /.../

Anders Ung berättar för Expressen att han, sedan flytten till Ystad, satt en gräns på 30 mil för att åka till matcherna.
– Det är vad jag hinner. Fram och tillbaka till Stockholm tar det sju timmar upp och sju timmar ner. Det blir lite häftigt."

-- DN 29 april

Briljant Schalkekampanj om att Draxler förlänger

från twitter: #Draxler durchs Ruhrgebiet. Diese LKW düsen jetzt durch die Städte 

und  verkünden die Verlängerung!

Att lagets mest lovande och kanske redan bästa spelare Mario Götze gick till Bayern sved förstås för alla fans av Dortmund. Det har varit en del snack om Schalkes motsvarande spelare Julian Draxler, och det har spekulerats om att BVB skulle lägga ett bud ("de skulle behöva hjärntvätta mig för att jag skulle gå dit", sa Draxler) eller att Bayern skulle göra det. Men idag har det blivit offentligt att Draxler förlängt sitt kontrakt med S04 i fem år, och Schalke har tryckt upp stora reklamtavlor som ska köras omkring i Ruhrområdet på lastbilar, och förkunna att Draxler "med stolthet och passion" stannar till 2018. Sug på den, BVB.

Klubbarna med störst inkomster, och har Schalke chans att komma tillbaka?

Som alla andra som inte har ett hjärta av sten och är född varken i Gelsenkirchen eller Madrid älskade jag BVB:s kross av Real Madrid i onsdags. Men som (svenskt) Schalkefan blev jag också avundsjuk, inte för första gången den här CL-säsongen, på Dortmundfansen som får se sin klubb spela så fin fotboll och vinna stort. Samtidigt har Schalke slirat runt omkring fjärdeplatsen i Bundesliga, som ger kval till CL nästa säsong vilket är hur viktigt som helst, och jag har funderat lite på vilken chans det finns att Schalke kan komma tillbaka inte bara till CL utan också möta en ny vår som BVB gjort de senaste åren (skildrat fint av Uli Hesse här), efter sin ekonomiska kris 2006. Just nu har Schalke ett ojämnt lag -- geni i Draxler, toppkvalitet i Huntelaar, men också en hel del inlån, en hel del skador, och enligt fansen för många spelare med höga löner som inte brinner för klubben. Och på det en tveksamhet som vägrar lägga sig om huruvida Jens Keller verkligen är rätt tränare för Schalke och om han får fortsatt kontrakt efter den här säsongen.

Bayern och BVB dominerar nu, "det spanska förhållandet" som Uli Hoeness pratade om, och pessimister tolkar Götzes övergång som att Bundesliga t o m kan vara på väg till att vara ensidigt dominerad av Bayern. Ligatrean Leverkusen tycks långt ifrån toppduon och verkar bli av med sina målmaskiner Schürrle och Kiessling till sommaren. Men Schalke då!?!? Åtminstone en sak talar för att Schalke skulle kunna bli något: $$$. Enligt revisionsfirman Deloittes lista över de fotbollsklubbar som tjänar mest pengar i världen så hamnar Schalke 04 faktiskt på plats 14, med intäkter på 175 miljoner pund, vilket gör dem trea i Tyskland efter överlägsna Bayern på 369 miljoner (alltså mer än dubbla Schalke!) och Dortmund på 189. Så här ser topp 20, som jag hämtar från Wikipedia, ut:

plats -- lag -- intäkter i £ -- plats 2010-2011
1 Real Madrid -- 512.6 -- 1
2 Barcelona -- 483.0 -- 2
3 Manchester United -- 395.9 -- 3
4 Bayern Munich -- 368.4 -- 4
5 Chelsea -- 322.6 -- 6
6 Arsenal -- 290.3 -- 5
7 Manchester City -- 285.6 -- 12
8 Milan -- 256.9 -- 7
9 Liverpool -- 233.2 -- 9
10 Juventus -- 195.4 -- 13
11 Borussia Dortmund -- 189.1 -- 16
12 Internazionale -- 185.9 -- 8
13 Tottenham Hotspur -- 178.2 -- 11
14 Schalke 04 -- 174.5 -- 10
15 Napoli -- 148.4 -- 20
16 Marseille -- 135.7 -- 14
17 Lyon -- 131.9 France 17
18 Hamburg -- 121.1 -- 18
19 Roma -- 115.9 -- 15
20 Newcastle United -- 115.3 -- 25 

Som sagt så klagar fansen på höga löner (en rest från Felix Magaths tid) och obalanserad trupp, och klubben har enligt Svenska fans-sidan stora lån med höga räntor, men inkomsterna är åtminstone rejäla. Det är också notabelt att så sent som 2009-10 och 2010-11 hade Schalke (140, 202 milj) klart större inkomster än Dortmund (105, 139 milj), som förstås kommer dra ifrån i år med sina stora CL-inkomster.

---
mer om Deloitte Football Money League: Guardian 24 januari i år.

---
uppdatering 1 maj
Dagen efter att jag skrev detta inlägg funderade Raphael Honigstein på Guardian på samma tema: kan Schalke utmana det groende duopolet i Bundesliga? Schalkes klubbdirektör har uttalat sig om att S04 minsann är på nivå med BVB (vilket knappast övertygar någon just i dessa dagar...), och Honigstein konstaterar att om någon klubb ska kunna utmana Bayern och BVB så är det Schalke:

"a lack of real competition at the very top – Leverkusen are too pleased to be there, while everyone else is either useless (Stuttgart, Bremen, Wolfsburg, Hamburg) or only there by the grace of one extraordinarily good campaign (Freiburg, Frankfurt, Mainz) – puts Tönnies' club in a strong strategic position. For their sake and the league's, they must take it."

Och jo, med tanke på Schalkes stora intäkter som vi ser i Deloitte Money League verkar detta väl rimligt, även om jag inte ser varför Leverkusen eller Hamburg inte skulle kunna utmana också.

"Ingen gillar oss"

Vilka fans sjunger "ingen gillar oss"? I Sverige tänker jag på AIK. Sången "No one likes us, we don't care" till melodin från Rod Stewarts "Sailing" kommer från huliganberyktade Millwall. Och i Tyskland sjunger Schalkefansen: "wir sind Schalker, keiner mag uns, scheiss egal". Finns det en viss typ av klubb som är mer benägen att ta till sig en sång som denna? Jag kan åtminstone inte se någon likhet mellan AIK, Millwall och Schalke.

Bayer Leverkusens image

1903 tog en arbetare från kemifabriken Bayer, där aspirinet uppfanns 1897, initiativ till att starta en fotbollsklubb och skrev, med underskrifter från 170 kollegor, ett brev till företagsledningen och bad om stöd. Detta beviljades och 1904 grundades sportföreningen TSV Bayer 04 Leverkusen. Som ett lag med en så stark koppling till ett stort företag har föreningen av allt att döma vissa imageproblem -- samtidigt som det finns en given arbetarklasscred i det, så finns det ju också något kapitalistiskt med det. (Oh vilken djävulsk dialektik!) Wikipedias sida om Bayer Leverkusen är klockren om detta så jag citerar rakt av, utan att bankonivaskt låtsas om att jag skrivit detta själv:

In contrast to many other German football clubs, which hold close ties to their working class roots, Bayer Leverkusen strives for a clean, family-friendly image. The BayArena has the reputation of being one of the most family-friendly football stadiums in Germany. Ironically, Bayer 04 was the first Bundesliga club whose fans identified themselves as Ultras and the city of Leverkusen is one of the old industrial cities of Germany.
Bayer Leverkusen is perceived by some to have an ongoing image problem of a different sort. Although they are a financially healthy club with a stable of strong players, many fans of the traditional clubs denounce Bayer Leverkusen as being a "plastic club", without traditions or a committed fan base, existing solely as a creation of their rich pharmaceutical company sponsor – Bayer AG. As a result, the club and their fans have started to emphazise their industrial origins with proudness, calling themselves "Werkself" (Eng. "Factory team", "Millhanders") or "Pillendreher" (Eng. "Tablet twisters").
However, this is not a unique phenomenon in football. Other famous clubs such as PSV Eindhoven, FC Carl Zeiss Jena and Sochaux share a similar reputation of being works teams. As distinguished from the various Red Bull teams (Salzburg, New York and Leipzig) which has been established or redefined in the recent past primarily for commercial reasons, the formation of Bayer Leverkusen was motivated by the idea of promoting the conditions of living of the local factory workers at the beginning of the 20th century. In due consideration of the tradition of the factory squad UEFA allows Bayer Leverkusen, in contrast to Red Bull Salzburg, to use the brand name of Bayer in European club competitions.

Stor Bayernmajoritet på Glenn's ikväll

Ikväll kollade jag på Bayern - Barca på Glenn's på Friggagatan, 4-0. Man har ju märkt den senaste åren, kanske ett-två år, kanske sedan Zlatan lämnade Barca, att katalanerna är långt ifrån älskade på svenska sportbarer. Jag kommer ihåg att jag skrockade i februari 2011 när Guardians Barney Ronay tog avstånd från Barcas tiki-taka i favör för Stokes kick-and-rush, men sedan dess verkar det som att majoriteten av den fotbollsintresserade världen svängt över på Ronays sida, eller åtminstone tagit avstånd från Barca -- de blev för dominanta. När jag såg Milan - Barca på O'Learys vid Norrtull för någon månad var Milanmajoriteten gigantisk. Men inför ikväll var jag genuint osäker: har FC Bayern något enda fan i Sverige? Att Dortmund har fans är klart -- de är ju poplaget, hipsterlaget, gruvarbetarlaget, comebacklaget som alla älskar. St Pauli dito. Men FC Bayern? Inte mycket aktivite på Svenska Fans i alla fall. Men tja, det fanns inga matchtröjor eller halsdukar på sportbaren ikväll, inte som när Liverpool spelar, men uppskattningsvis 80 procent av de som gjorde ljud ifrån sig gjorde det på sätt som antydde att de hejade på Bayern, eller i alla fall mot Barca. Jonathan Wilson hade en magisk text på Guardian idag om skiftet mellan två gigantiska lag ("Pep past against Pep future in a Pep-less present that could mark the transition from one generation to the next"); själv nöjer jag mig med att diskutera tevefansociologi.

---
Thomas Müller (två mål, en assist, en målgörande obstruktion) var kung idag. Nämnde Barney Ronay hade också en fantastisk text om Müller -- Raumdeuter -- nyligen.

Fotbollsromantik och huliganromantik

Romantik är en viktig och positiv del av fotbollen. Men ibland går den för långt. I hyllningarna av det passionerade och exotiska sker en glidning till hyllningar av huliganism och liknande. Så läste jag en artikel i New Yorker om Besiktas fotbollsfans, som hyllar fansens passion -- det är fint -- och lyfter fram huliganism och våld som indikatorer på just passionen. Är inte det en "problematisk" (jag är akademiker!) glidning?

Soccer is taken extremely seriously in Turkey. In 1981, a match between two Izmir teams, Kar_iyaka and Göztepe, drew eighty thousand spectators. At a practice game between the same rivals in 2003, a fan was stabbed to death. Even by the high European standard of soccer fanaticism, it’s rare to find such large-scale, life-and-death investment surrounding a match by two second-tier competitors from the same city.

Elif Batuman, "Life Among Turkey's Soccer Fanatics", New Yorker 7 mars 2011

The Allsvenskan clubs: a cod sociology introduction

an unfinished introduction to the Swedish top flight clubs

---

I like football cultures. Clubs with histories and styles of their own, with their own identities, whether blue-collar or white-collar, a kick and rush legacy or a tradition of playing technical short passing football. I'd say it's all good except it's not - right wing politics is not good at all. Except for that though, I respect any club with their own identity.

This is an attempt to describe the social character/identity top flight clubs in Sweden (the league is called Allsvenskan) for English-speaking friends. It's a bit of a challenge as, as any football interested Swede can tell you, Swedish clubs just aren't that colourful. There's no Swedish Livorno or St Pauli (even though some GAIS or Hammarby supporters would like that) and no Ruhrgebiet with a great Dortmund - Schalke rivalry. But anyway, this is an attempt.

Except for my own prejudices and discussions with football fans I've met, I also use a couple of previous articles: feuillleton journalist Isobel Hadley-Kamptz tongue in cheek blog post on which Allsvenskan team is which political party; an article from quality Swedish football magazine Offside on fans in Stockholm; a map over fan club members in Gothenburg; a tabloid poll among parliamentarians on their sport preferences. And, to be honest, discussions on internet forums, like this and this.

I focus on the clubs from Stockholm and Gothenburg, as those cities are large enough to have several popular teams, which means that there is more of a difference between them.

Generally
Football is the most popular sport in Sweden: it's rival amont team sports is ice hockey, but hockey can only really compete with football in the north of the country. The clubs affiliated with the Swedish Football Association has a million members so the sport is extremly popular, and has no social character of its own; it is neither middle class nor working class, and even if the poll linked above with 1000 participants shows that left party voters prefer football while christian democrats prefer hockey, I am not sure that this is generally true.

The current Allsvenskan clubs tend to be around a hundred years old: Örgryte IS from Gothenburg was formed in 1887 and are Sweden's first football club, and Stockholm's Djurgården and AIK were both formed in 1892, but many teams were formed in the early 20th century. A latecomer exception is BK Häcken from Gothenburg, formed in 1940. Another current exception is Syrianska, a team formed in the Assyrian community in Södertälje in the 1970s.
Stockholm
English football journalist David Goldblatt writes in his global football tome The Ball Is Round:

"AIK, Djurgården and Hammerby [sic], the clubs of the bourgeoisie, aristocracy and working class respectively - though both AIK and Djurgården had working-class origins before being taken over by their social superiors."

This to me does not seem too true; to call AIK a bourgeoisie team and Djurgården aristocratic seems far fetched. Djurgården surely are the upper class team (bourgeoisie as well as aristocratic, if the few aristocrats in Stockholm care about football), but AIK's social character is, as I will explain below, much broader than bourgeoisie.

Offside nr 6 2008 explored the geographical distribution of support for the big teams in Stockholm, proxied by members of the clubs. With yellow standing for AIK, blue for DIF and green for Hammarby, the map looks like this:


Generally the picture seems to be that most of the inner city - except for gentrified, once proletarian Sodermalm which is green - is dominated by DIF, while AIK has the western suburbs and Hammarby the suburbs directly south of the city. Other areas, like northern, southwestern and southeastern suburbs, are divided.

https://www.flashback.org/t708882

AIK
The most popular team, "the people's team" in Stockholm, and probably also the most controversial team in the country outside of the capital, because of their association with arrogance and hooliganism. According to older blue-collar unionists from Stockholm I've spoken to a popular team in that kind of social strata, even if of course Hammarby like to portray themselves as a "workers' team".

Djurgårdens IF (DIF)
The upper class team of Stockholm, named after one of the posher areas in the city and with their ground (Stockholm stadion, built for the 1912 olympics) in a similarly nice part, Östermalm. Contradictorily enough also known as "Järnkaminerna" (the iron stoves) for their physical style of play.

Also interesting is that among current Swedish party leaders, not only the conservative party leader prime minister Fredrik Reinfeldt is a DIF fan, but also the Left Party's Lars Ohly. Naturally, Ohly has had to defend this unorthodox supportership, and has, like so many leftists supporting DIF or ÖIS, referenced some part of club history to prove that the team is not purely upper class.

Hammarby IF
The team from the southern part of the inner city, historically a proletarian area which gives Hammarby their distinctive character as a vaguely prole/bohemian middle class team. They have the best before the game-song in "Just idag är jag stark" ("Today I'm strong") by famous mod/junkie/Hammarby supporter Kenta, known from the documentary Dom kallar oss mods ("They call us mods").'

Söder, the area that Hammarby comes from, is the finest example of gentrification in Sweden, and the club at least partly is gentrified. A typical criticism of Hammarby from a fan of another Stockholm club is this, taken from an internet forum:

"Full of people who moved in to the city and dorks who have bought the myth about the cozy workers' club."

Stressing that Hammarby has many fans who don't come from Stockholm is of course a way of pointing out that their fans are less authentic than the fans of other clubs.



Gothenburg
Gothenburg is the second biggest city in Sweden with about half a million inhabitants. It is traditionally a manufacturing and harbor city and in comparison with political and cultural Stockholm, an economic and more working-class city. Its main football clubs all have distinct social identities, described in expressions such as (GAIS-friendly!) "Blåvitt are dansband [Swedish country music], ÖIS are classical music, and GAIS are rock'n roll".

Political scientists Anders Widfelt and Lennart Nilsson in 2008 conducted a survey of football opinions in Western Sweden (pdf). Partially this confirms what we already thought we knew: yes, supporters of the (academic, 'good taste') Liberal Party are most likely fans of ÖIS. While Aftonbladet's poll tell us that IFK Göteborg, together with similarly working class/people's team Malmö FF is by far the most popular among Social Democratic parliamentarians. In a Widfeldt-Nilsson poll in 2007, 61 percent of football supporters supported IFK, 11 percent GAIS and 8 percent ÖIS. Häcken and Västra Frölunda together got 1 percent.

Similar to City - United in Manchester, or HSV - St Pauli in Hamburg, also in Gothenburg supporters argue over which team is the more "inner city" (and thus more "authentic"), as opposed to suburban. This of course is a hard question to give a definitive answer to. However an IFK supporter magazine got access to data over the zip codes of all members of IFK, GAIS and ÖIS, and could thus construct a map over the distribution in and around the city of members of the three clubs. It looks like this:


Blue stands for a majority of IFK members, green for GAIS and red for ÖIS. The darker the hue, the bigger the majority. We see that IFK have much more members than the two other clubs, and dominate most of the areas. Therefore it's most interesting to look at which areas have another majority. ÖIS dominate in Örgryte itself and adjacent areas Överås and Kallebäck, as well as inner-city area Vasastaden and two southern suburbs. All of these areas, except maybe for Kallebäck, are well-off, which rhymes well with ÖIS' reputation. GAIS' areas are more surprising: wealthy Fiskebäck in the west, the southern archipelago, and a neighbouring municipality.

"När det gäller yrkesgrupp, eller klass, är IFK Göteborg genomgående starka. Allra starkast är dock Blåvitt bland lägre tjänstemän och arbetare. GAIS har en viss arbetarklassprofil, medan Örgryte har sitt klart starkaste stöd bland högre tjänstemän och företagare. När det gäller partisympati har IFK brett stöd från vänster till höger. GAIS:arna har sitt största stöd bland v- och mp-sympatisörer medan ÖIS, å andra Svenska fotbollssupportrar sidan, har sin starkaste ställning bland moderaterna. I en jämförelse mellan IFK:s och Frölunda Indians supportrar konstaterar Mattias A Färdigh att Frölundasupportrarna liksom ishockeylagens anhängare i allmänhet befinner sig ideologiskt längre till höger och i större utsträckning är män. (Färdigh 2007)"
http://www.ips.gu.se/digitalAssets/1294/1294426_155-164.pdf

IFK Göteborg
"Blåvitt" (blue and white) is by far the most popular team in the city, and probably the most popular in the country. Traditionally associated with working class supporters and social democrats, also because Gothenburg in general has this image compared to much richer capital Stockholm. Widfeldt and Nilsson's poll in Gothenburg gives some support for this image. Among blue-collar workers, 64 percent supported IFK, whereas only 50 percent of company owners supported Blåvitt. Politically, IFK were weakest among supporters of heavily middle class Green Party voters - 41 per cent of the Greens supported IFK, and 16 per cent GAIS.

IFK stands for "Idrottsföreningen kamraterna", "Sports society the comrades" and in the early 20th century a bunch of IFK clubs were formed around the country, among them IFK Stockholm, IFK Malmö and IFK Norrköping. They all played in white and blue and had a central organisation with among other things a "Comrades' cup". "Blåvitt's" first chairman was an engineer, but already in the beginning the club had its main base in the working class, especially in contrast to the twelve years older, in the city dominant club ÖIS which was the middle class team (see Andersson, Kung fotboll). Some of the club's early legends were decisively working class: for example the sharpshooter and factory worker Erik Börjesson, and ship yard worker "Svarte" Filip Johansson. A much more recent connection between class and IFK is the documentary Football's last proletarians from 2011, about IFK's very successful team in the 1980s that won the UEFA cup in 1982 and were runners up in 1987, while consisting of amateurs who had day jobs as - to quote the tag line of the movie - chefs, plumbers and kindergarten teachers.

The film is heavily sentimental for a Social Democratic "paradise lost" of increasing equality, visionary Social Democratic governments and a workers' team that could beat arrogant professionals from Hamburg and Barcelona. The film is hardly historically correct in its implication that the IFK team of the 1980s were so to say the "superstructure" of the Social Democratic political economy as the "base", but it makes for good viewing.

The poster boy for the movie is right back "Red" Ruben Svensson, one of the most famous leftists of Swedish football. From an interview with Svensson in a Social Democratic journal:

"IFK is usually called a workers' club. Is that really true today?
- You can't say that IFK is a workers' club anymore. But what makes IFK popular and folkligt (folksy) is precisely the humility. People like that kind of stuff in Sweden, just as with Ingemar Stenmark."

We see the association between workers' club and humility, and I'll say that this puts the finger on IFK's social character today: certainly not strictly a workers' club, but a club with that kind of heritage but today mainly the people's team in the city. Club legend Torbjörn Nilsson, IFK's best player in the 80s, explains the history in the same interview:

"– The borders between teams are getting blurry. IFK was more connected to [metal factory] SKF, [car and truck factories] Volvo, and [ship yard] Götaverken, while GAIS was more [gentrified working class area] Majorna. It's not like that anymore. But some of it sticks around, a little like an ideology. The basic ideas are still there, but you have to adapt to keep up."

Just like Svensson, Nilsson also stresses that a lot has changed but that there still is some continuity in that some of the club's history and social character still lives on.


Örgryte IS
ÖIS was the first football club formed in Sweden, in 1892, and in central Gothenburg, by a bunch of football fields, you can find a stone that celebrates the place where the first organized football game in Sweden was played, with ÖIS as one of the teams. Örgryte is a wealthy area and the club always had a reputation as that kind of club; Goldblatt in The Ball is Round describes it as "a bourgeois multi-sports club". Fittingly, ÖIS has a reputation as a team playing technical, entertaining football ("lirarnas lag"), in contrast to IFK's reputation for "workers' football", meaning functionalist, straight-forward no frills football.

Isobel Hadley-Kamptz in her overview over Swedish clubs' political equivalents is spot on about ÖIS: "The old liberal party. Warren Buffett style. Capitalists who are too posh to vote Conservative."

ÖIS has won the Swedish league twelve times (eleven times before 1914), but has had a weak economy for a rather long time and today they play in the third league, after being degraded from the second league because of bankruptcy in 2011. This is brutal considering how popular the team once was - ÖIS still holds the record in Swedish football for average attendance during a season, with an average of 25 490 persons in 1959.

Scania (southern Sweden)

Malmö FF

Eric Persson, legendary chairman of blue-shirted Malmö FF, called the "chief", a "strong man" (stark man) of the patriarchal 20th century, once said: "In MFF we play in blue but we vote red."

In the old days, there were two big clubs in Malmö, a harbor and industrial city in southern Sweden: IFK Malmö was the white-collar team and Malmö FF the blue-collar one (cf. Andersson, Kung fotboll). Since then, IFK have lost ground and are now playing in the third division, a shadow of their old self, and MFF is the undisputed "people's team" in Malmö, their worst rivalry today being not with IFK Malmö but with Scania rival Helsingborgs IF, from thirty minutes up the coast.

In Widfeldt and Nilsson's poll from 2004, 51 percent of Malmö citizens stated that they had a favourite football team, which is much higher than the figures for eastern Scania (ca 35 percent), where there are no Allsvenskan clubs. Three quarters of football supporters in Malmö supported MFF and MFF was by far the most popular team in any social class and among any party's votes. Widfeldt and Nilsson compare with the two other Scania (sometimes) Allsvenskan clubs, and note that Helsingborgs IF also have a broad social spectrum among their supporters, but with more centre-right voters, while the fans of Landskrona BOIS, a from blue-collar Landskrona, are more blue-collar and social democratic than the fans of MFF or HIF.

For those who speak Swedish (and understand Scanian dialect!) this is a very entertaining discussion on the topic "is MFF a workers' club?", from the documentary Blådårar about MFF fans.

Landskrona being more undisputedly blue-collar, this picture is a classic example of a connection between politics and football in Sweden:

The banner says "Save the ship yards" and it's held up by Landskrona BOIS players in an Allsvenskan game against IFK Göteborg in Gothenburg in 1978, when Swedish ship yards (and both Landskrona and Gothenburg were shipyard cities) were in deep crisis due to stiffening international competition from above all South Korea and Japan. One of the BOIS players says in an interview:

— All of Landskrona was suffering because of the big threat of the closing down of the ship yard. We had Kenneth 'Kecka' Elgström on our team and he worked in the ship yard. It was all near and tangible. The decision that we players had to do something to show our solidarity developed slowly but with certainty."

The article continues:

"When the BOIS players entered the pitch at Nya Ullevi they were met with booing from most of the 23 199 spectators.

— When we unfolded the banner and then turned around and showed it for all of Nya Ullevi a deafening roar arose. I never heard anything like that during my career. It was of course a perfect connection. Landskrona and Gothenburg were both ship yard cities and equally badly hit, says Claes Cronqvist."

Gefle IF
Gefle is the northern-most team in Allsvenskan. Historian Torbjörn Andersson discusses football's social history in Gävle thoroughly in his book Kung fotboll, and shows that in the early 20th century Gefle IF was the team of the establishment in the city.

Degerfors IF

http://www.ultrarossobianco.tk/

Jens Kellers tröja

Kanske har Schalkes dåliga form vänt -- fyra matcher i rad utan förlust i ligan, och senast en tung derbyseger mot Dortmund. Men inte desto mindre fascineras jag fortfarande av Raphael Honigsteins historia på Guardians fotbollsblogg för en månad sedan om hur Kellers auktoritet som manager för Stuttgart för tre år sedan underminerades av den tröja som han bar på presskonferensen där han presenterades som ny tränare.

"Most neutrals are convinced that Keller, 42, knows his stuff but the supporters simply do not believe in him as a leadership figure. The former Under-23 coach at S04 lacks charisma and gravitas. What's worse, he doesn't seem to get lucky. And that's where the jumper hoodoo might come in. The former VfB midfielder took over from Christian Gross as caretaker of Stuttgart in October 2010. At the presentation, he wore a chequered brown and beige number that screamed loads of things – retirement home, medieval court jester, free jazz – except football manager. Keller never recovered from that false start and was replaced by Bruno Labbadia after two months of bad results."

Raphael Honigstein, "Schalke in 'mega-crisis with Jens Keller's sartorial misadventures", 4 februari