Hur Tuchels Chelsea spelade ut Contes Spurs igen

Som Tottenham-supporter tyckte jag att förra säsongens tyngsta förluster var trippeln (liga + två matcher i ligacupen) mot Chelsea i januari. Igår var Spurs första chans att gottgöra för vad som hände då. Men man får väl ändå säga att det var Chelsea som ägde matchen, även om de bara hade tre skott på mål, bara ledde i halvtid efter ett snyggt men rätt slumpmässigt skott efter en hörna, och matchen slutade 2-2.

Hur lyckades Tuchels Chelsea än en gång äga matchen mot Spurs? Centralt är uppställningen, faktiskt på ett liknande sätt som i januari. Igår spelade Loftus-Cheek i första halvlek som nåt slags hybrid av höger wingback och en 8:a, motsvarande vad Ziyech gjorde i januari. Detta påpekar Jon Mackenzie på Twitter, med referens till István Beregis analys från 6 januari:

Mackenzies genomgång i tråden är finfin, där han bland annat pekar på hur Mount och Havertz markerade Spurs ytter-mittbackar i Spurs uppspelsfas, och Kanté och Jorginho markerade PEH och Bentancur. Svagheten från ett Spurs-perspektiv är kanske att man varken lyckades få igång en lång boll bakom Chelseas backlinje för Son, eller få bollen in till Kane eller Kulusevski på fötterna utan att de snabbt blev av med bollen. Att Son inte syntes mycket berodde väl i sin tur på att han markerades av en exceptionellt snabb och bra mittback, Reece James. Men idag har jag lyssnat på några fotbollspoddar från förra veckan, som pratar igenom första omgången, och där hyllas verkligen Kulusevski som ett geni efter hans insats mot Southampton. Och då måste man ju säga att det levde han inte upp till igår.

Michael Cox betonar i sin genomgång på The Athletic Mason Mounts roll som 8:a när Chelsea själva hade bollen:

"The key to the first half was the situation in midfield, where Mason Mount dropped in to find freedom between the lines, overloading Tottenham three-against-two in the centre.

Perhaps we should have seen this coming. A common theme from Conte’s time at Tottenham is how aggressively the central midfield duo pushes up when the opposition have the ball — most notably away at Manchester City last season — while Tuchel regularly “staggers” his midfield to make them difficult to press, as they look like something between a 3-4-3 and a 3-5-2.

And that’s what happened — Conte used his usual 3-4-3, and Tottenham played as if Chelsea were also using a 3-4-3. So Pierre-Emile Hojbjerg pushed up onto Jorginho while Rodrigo Bentancur concentrated on N’Golo Kante. So far, so good.

Spurs’ issue, though, was Mount — who played as a No 8 rather than in a front three, and was constantly free to receive forward passes. Spurs only had two midfielders, so who would close him down? On this occasion, it was the right-sided centre-back, Cristian Romero.

But a centre-back can’t play in midfield permanently, and it was remarkable to see how much space Mount was afforded. A couple of minutes later, he’s in 20 yards of space in the middle of the pitch."

Cox har verkligen ett gäng slående exempel på hur Mount får stora ytor i mitten av planen, men menar att passningarna in på Mounts fötter ofta saknade kvalitet. Vilket kanske är förklaringen till att CFC ändå hade så få skott på mål, trots det stora bollinnehavet! Men se t ex här på Mounts yta mellan mittbackarna och Spurs 6:or, och, som Cox pekar på, hur Höjbjerg ilsket pekar på den frie Mount:

En tredje intressant taktisk analys är JJ Bulls videoanalys från ett mediahus som jag aldrig hört talas om, TIFO.

Sammanfattningsvis så tänker jag att Tuchel är en mycket bra coach, men att han också givetvis har tillgång till några absoluta toppspelare. (Jag såg en genomgång av 11:orna före match som hävdade att bara 4 Spurs-spelare skulle ta plats i en kombinerad elva.) De egna produkterna Reece James och Mason Mount (vars taktiska intelligens alltid pratar om) var centrala för att Chelsea skulle kunna spela så där, och förstås prestigevärvningen Kanté som var i form igen, liksom två dyra anfallare och två prestigevärvningar som mittbackar.

Det man saknar i förhållande till Chelseas dominans av innermittfältet är väl egentligen kontringar. Det svider att erkänna det men CFC dominerar mot Spurs bollinnehavet mot Man C -- men skillnaden är att Spurs slog Man C i båda mötena i ligan förra året, 1-0 hemma och 3-2 borta. Det genom att stå lågt och kontra. Nathan Clark i The Extra Inch sa i avsnittet efter Southampton-segern (22 min) att Conte är den enda coachen med vilken han accepterar att Spurs spelar en lågt liggande backlinje och kontrar, eftersom Conte är så bra på att coacha det. Nathan sa t o m "once you're a goal down to Conte's Tottenham, go home. You're done! We're always going to be so deadly [på kontringen]". Och mot Man C funkade det förra säsongen -- men varför lyckades då det inte i går? Och vad betyder då detta för resten av Tottenhams säsong? 

• Son var osynlig igår men det är inte många gånger i år som han möter en back som Reece James. Kyle Walker i Man C är väl det närmsta man tänker på.
• Kulusevski fick inte mycket gjort. Kanske borde Richarlison kommit in för Kulu tidigare, för att verkligen stärka långbollsmöjligheterna?
• Kane fick inte heller mycket gjort i själva spelet. (Men han gjorde mål!) Det händer väl ett par gånger per säsong att ett lag lyckas markera bort honom -- jag tänker på Pontus Jansson i Brentford förra säsongen -- men det känns också som att det är väldigt krävande att ta bort Kane, och just lämnar rum åt Son och kontringar.
• Kan Bissouma lyfta innermittfältet och få upp Spurs mer på Chelseas nivå?
  

Spurs säsong 2021-22 subjektivt utvärderad

 

Det blev en fjärdeplats till slut säsongen 2021-22, efter en mycket rafflande upplösning med kampen mot Arsenal om den sista CL-platsen. Överlag en rätt kul säsong tycker jag, om än inte helt lyckad.

SÄSONGENS HÖJDPUNKTER

Två vinster mot Man C

Vi hade Per på besök vid säsongsöppningen mot Man C och jag hade inte tänkt kolla, pessimist som jag är, men jo det blev ju en riktigt, riktigt gnetig 1-0-seger. Att Japhet Tanganga lyckades kontrollera (och upprepade gånger trycka till) Sterling var nog det jag minns mest av den matchen. 3-2 segern i vårvintern vår ju roligare.

Högformen från slutet av februari till början av april

Rätt lätt spelprogram då visserligen, men i vilket fall: väldigt kul att se Spurs med Kulu och Bentancur och utan de som man gjorde sig av med i januari, något av ett Conte-Spurs 1.0, ösa in mål och vinna en massa matcher.

3-0 hemma mot Arsenal

Tydligen största vinsten i NLD sen typ 80-talet.

SÄSONGENS BOTTENNAPP

Att få stryk av Chelsea om och om och om igen

0-3 hemma i ligan 19 september, 0-2 borta i Carabao Cup 5 januari, 0-1 borta i cupen 12 januari, och 0-2 borta i ligan 23 januari... Så irriterande och svagt. De matcher jag såg, de tre sista, var Spurs också helt utspelade. Framför allt den första i cupen var otroligt irriterande, där CFC såg ut att ha en eller två gubbar fler på banan. En total taktisk triumf av Tuchel! Hoppas att Conte kan göra något vettigt mot Chelsea nästa säsong.

Bortaförlust mot Arsenal med 3-1 (23 september)

Såg inte denna match, men vafan!? Så otroligt retligt efter deras usla säsongsstart och Spurs visserligen svajiga men ändå start med tre raka segrar.

0-3 hemma mot Manchester United

Jag såg visserligen inte denna match, som gick den enligt mig kassa tiden lördag kväll 18:30, men jo, det verkar ju varit ett fiasko deluxe. Och matchen som gav Nuno sparken vilket i o f s var en succé.

 

MATCHER JAG MINNS OCH SÄSONGENS MOODBOARD

Minns besynnerligt lite från de första månaderna på säsongen -- typ bara den inledande 1-0-vinsten mot Man City. Sen minns jag den rätt sega, sura förlusten med 1-0 borta mot West Ham den 24 oktober -- den såg jag på O'Learys i Kristianstad och var väl egentligen inte så kritisk som många andra, jag tyckte att det var en 50-50-match som Spurs lika gärna hade kunnat vinna. Men jag hade väl missat en del matcher däromkring och inte sett den större problematiken; med tanke på att Nuno fick sparken 6 dagar senare, och med tanke på att resultaten innan West Ham-matchen var vinster mot Newcastle och Villa men också förluster mot Arsenal, Chelsea och Crystal Palace, så borde jag kanske förstått de djuapre problemen.

Jag såg nog Contes första matcher, en lite frustrerande 0-0 mot Everton och en 2-1-seger mot Leeds, men sen minns jag inget förrän den härliga 3-0-segern mot Crystal Palace på annandagen. En fin hämnd för 0-3 förlusten borta två månader tidigare -- och poetisk rättvisa att Zaha blev utvisad! Över huvud taget minns jag annandagsmatcherna väldigt väl -- den 28 december blev det bara 1-1 borta mot Southampton och jag minns att Hasenhuttl hade sagt till sitt lag att spela väldigt hårt; de spelade snarast brutalt med massvis av efterslängar och jag minns att jag och pappa spekulerade i när utvisningen skulle komma . Det blev i den 39:e minuten, på en av de mest aggressiva spelarna efter en huvudlös glidtackling på Son i straffområdet, och även 1-1 på straff. Men tyvärr inget segermål! Det blev det däremot på nyårsdagen när Watford parkerade bussen och Sanchez otroligt nog knoppade in 1-0 i 96:e minuten! Matchen efter det är också oförglömlig, den otroliga 3-2-segern borta mot Leicester med två mål på övertid! Därefter de hemska Chelsea-matcherna som jag minns väl, men 2-3 förlusten hemma mot Saints missade jag faktiskt, minns inte varför. Också 0-2-förlusten mot Wolves tror jag att jag missade, eller har jag bara förträngt den? Den sura 0-1-förlusten borta mot Burnley, direkt efter 3-2-segern mot City, minns jag däremot alltför väl; underbart att tråkiga Burnley åkt ur PL nu. 

 

 

Sen kom målkalasen 4-0 mot Leeds och 5-0 mot Everton när Matt Doherty plötsligt blev en storspelare! Torsk mot Man U 3-2 surt (missade den matchen -- också en lördagskväll) men sedan 2-0 mot Brighton den 16 mars, 3-1 mot West Ham 20 mars, 5-1 mot Newcastle 3 april och 4-0 mot Aston Villa 9 april -- perioden mellan 26 februari och den 9 april var en bra en! Sex segrar och en förlust, och 25-5 i målskillnad. (Och kanske också stöd för tesen att Contes lag är som bäst när de inte behöver jonglera cupspel och två matcher i veckan.) I vilket fall, så var väl detta den roligaste perioden på säsongen, när gamle syndabocken Doherty kom tillbaka, och några riktigt goa memes skapades -- t ex den mycket starka "Nessun dorma"-videon med Dohertys otroliga assist till Kanes volleymål mot Newcastle.

Sen var jag i Paris och missade en del matcher -- 3-1 hemma mot Leicester på 1:a maj missade jag eftersom vi var ute i solen hela dagen, 1-1 borta mot Liverpool lördag 7:e maj missade jag eftersom det var en lördagkväll och vi var på middag, ja inte ens 3-0 hemma mot Arsenal den 12:e maj såg jag live, eftersom vi var ute på restaurang då. Men jag såg matchen i efterhand, och det var en underbar känsla att gå förbi en bar på väg från en restaurang till en annan och kolla in på teven och se att det stod 1-0 till Spurs och att Arsenal hade en gubbe utvisad! Den riktigt sega 1-0-segern mot Burnley såg jag, inte mycket att se, och den avslutande 5-0-segern mot Norwich såg jag förstås.

TOPPSPELARE

Son

Romero

Kulusevski

Kane

Höjbjerg

FLOPPAR, SPELARE

Måtte de få sålt Ndombele och GLC, och kanske också Gil, i sommar.

(Fotnot. Jag trodde att jag hade gjort en sådan här utvärdering varje säsong -- men det verkar som att jag inte gjort någon sedan 2018-19. Mourinho-effekten?)

De svenska EM-guldshjältarna

 

Ja, det var ju ett underbart EM som för svensk del slutade med tre fantastiska thrillers: mot Norge i gruppfinalen, mot Frankrike i semifinalen, och mot Spanien i finalen. 

Vilka spelare var det då som bar oss till guldet, om man får tro journalisterna? Jag jämför här Johan Flincks betyg i Aftonbladet med Göteborgs-Postens betyg.

		Flinck	GP
MV	Palicka	5	5
MV	Johannesson	3	4
MV	Thulin	2	2
V6	Wanne	5	5
V6	Mellegård	2	2
V6	Pellas	?	3
M6	Darj	3	3
M6	Pettersson	2	2
M6	Bergendahl	5	5
H6	D Pettersson	2	2
H6	Ekberg	3	4
H6	Chrintz	3	4
H6	Isak Persson	3	2
V9	Carlsbogård	5 (?)	4
V9	E Johansson	2	2
V9	Wallnius	3	2
M9	Gottfridsson	5	5
M9	Claar	?	3
H9	Lagergren		4
H9	Sandell	2	2
H9	Persson	2	2

Handbollskanalen kör: 6:a (!) till "Gotte", 5:or till Palicka, Bergendahl och Wanne, 4:or till Johannesson, Ekberg, Chrintz, Carlsbogård, Claar och Lagergren, 3:or till Thulin, Sandell, Wallinius, DP, Darj, Pellas och Isak Persson, 2:or till Johansson, Mellegård och F Pettersson.

Mourinhos fall som Spurstränare

Till slut har Mourinho fått sparken. Jonathan Wilson:

It’s rare to be able to pinpoint the exact moment when it all begins to go wrong, but in this case you can. Spurs had played well at Anfield. They had sat deep and gone behind but mugged Liverpool on the break to equalise. They kept threatening to nick a second. Harry Kane bounced a header over and Steven Bergwijn hit a post. It was reactive football of the sort that isn’t supposed to work in the modern game, but the Covid world is not a normal world: other rules apply. And Mourinho had some of the old swagger back. It had become possible to remember how he had once charmed English football.

Then, with 14 minutes remaining, Mourinho took off Bergwijn and replaced him with Sergio Reguilón. Perhaps there was some tactical logic. Play two left‑backs, pin Trent Alexander‑Arnold back. But it altered the dynamic of the game. Liverpool had become anxious, aware that the more they attacked, the more exposed they became. But a defensive substitution changed that. Tottenham were blunted. Liverpool poured forward, applied pressure and scored the winner from a corner. Psychologically, Mourinho had misread the play and in one substitution surrendered the game and with it the title challenge and perhaps his long‑term future at Tottenham.

Mourinho once was a master of such things. The Porto squad he led to the Champions League in 2004 still talk of him like a cult leader, remembering his apparent capacity to see into the future, how the world seemed to fall into line with his vision. But at Anfield, he saw only fear.

 Och han ser mönstret upprepa sig:

"The pattern is the same as at Real Madrid, at Chelsea and at Manchester United: a manager deflecting attention as toxicity seeps through the club and performances deteriorate. Perhaps it’s come a year earlier than the classic Mourinho template would dictate but, essentially, it’s different players, same coach, same outcome."

Dan Kilpatrick:

His tenure ultimately followed a grimly predictable pattern, only in double the usual speed.

Just as at all of his previous clubs, he prompted an initial upturn in results, oversaw a period of investment in the squad and briefly led the side to the top – albeit, in this case, a 25-day sojourn to first place in the Premier League in November and December.
Then things began to unravel. /.../
The comments of captain Hugo Lloris afterwards [efter EL-förlusten mot Zagreb] confirmed that Mourinho was presiding over a fractured dressing-room – another hallmark of his notorious "death spiral".
There were characteristic clashes with players. Members of the squad and staff were baffled when Mourinho claimed Toby Alderweireld missed the recent draw at Newcastle after only joining training the day before, despite the centre-half reporting back from international duty three days prior.
Dele Alli was hooked at half-time of the opening-day defeat to Everton and thereafter almost completely sidelined.
Mourinho was reluctant to use Gareth Bale and, while the loan signing often looked like a player who did not fully trust his body, the manager's use of him felt like point-scoring.
Mourinho was open in telling people at the club that he would have preferred to use the money spent on Bale's wages on a new defender.
The state of his defence is an area where Mourinho deserved sympathy but he played a difficult hand poorly, frequently criticising his defenders publicly and rotating his side to the point where the entire back-line was shorn of belief and petrified of making an error.
If Mourinho paid the price for Tottenham's lack of sound investment (last summer's signing of Sergio Reguilon was the first genuine upgrade to the defence since Alderweireld in 2015), many of Spurs' defenders actively deteriorated under the guidance of a supposed specialist in the area.
Their rapid fall down the League since mid-December was beset by defensive errors, including in the 3-1 defeat to Liverpool when all three of the visitors’ goals came from individual mistakes.
Mourinho came to look at a complete loss to stop his side from shipping goals but never acknowledged that his conservative tactics were a large part of the problem, leaving his defenders under sustained pressure until they eventually cracked.
Time and again, Spurs tried and failed to protect leads and they have dropped 20 points from winning positions this season, more than any other top-flight club.
When he arrived at Spurs, Mourinho painted himself as a changed man and he did attempt to make compromises that would have been unlikely earlier in his career.
Tanguy Ndombele was given a second chance after a difficult maiden season at the club and the Frenchman dramatically improved this term, to Mourinho's credit.
He will also leave a legacy of handing debuts to hugely promising youngsters Dane Scarlett and Alfie Devine, and of course a place in the Carabao Cup Final – albeit after a kind run to Wembley.
The sorry truth, however, is that Mourinho improved next to nothing about Spurs, with the possible exception of Harry Kane.
The England captain's insatiable desire for self-improvement seems as likely a cause for his remarkable form as Mourinho's promise to take him "universal",' however.
By the end, Mourinho's Spurs were a shell of a side, devoid of belief, structure, energy, organisation and entirely reliant on Kane to keep the manager's unravelling tenure afloat.
The main positive for the club is that his reign should be relatively easy to unpick.
Most of his signings joined on short-term or temporary deals, while the club blocked his wishes which might have done long-term damage, like selling Ndombele or Dele."

Jonathan Wilson, "Reguilón on for Bergwijn: how José Mourinho blew Spurs’ title charge", The Guardian Sportblog 10 april 2021.
Miguel Delaney, "Tottenham become latest to declare Jose Mourinho old news", The Independent, 19 april.

Dan Kilpatrick, "Jose Mourinho leaves Tottenham in a worse position than he found them as Special One’s magic fades at Spurs", Evening Standard 19 april.

Moodboard, 10 mars 2020

Som sagt var Spursfansen ledsna när Poch fick sparken. Mourinhos första tid blev heller inte särskilt bra. Här några klipp från mars i år, efter att Spurs åkt ut CL mot Leipzig. Just innan covid-19 stängde ner hela fotbolls-Europa och kanske räddade Spurs säsong lite halvt i alla fall.

Moodboard, 19 november 2019

När Mauricio Pochettino, Tottenhams överlägset bästa tränare i min livstid, fick sparken i november 2019 gick chockvågor genom alla fans. Så också mig. För en gångs skull blev jag genuint rörd av fotboll. Fortfarande 11 månader senare bävar jag regelbundet för att han ska bli manager för Manchester United eller något annat konkurrentlag. Hoppas lite att Mourinho ska få sparken så att Poch kan komma tillbaka...

Från Poch till... det här? Det känns fortfarande fel, till och med efter en magisk 6-1-seger över Man U i förra veckan.

Pekkas styrka

Jens Lind har gjort en fin SVT-film i tre delar om Hockeyns historia. Den innehåller många fina "klenoder" men det som fastnat mest är nog ändå Pekka Lindmarks fantastiska personlighet.