Hur Tuchels Chelsea spelade ut Contes Spurs igen

Som Tottenham-supporter tyckte jag att förra säsongens tyngsta förluster var trippeln (liga + två matcher i ligacupen) mot Chelsea i januari. Igår var Spurs första chans att gottgöra för vad som hände då. Men man får väl ändå säga att det var Chelsea som ägde matchen, även om de bara hade tre skott på mål, bara ledde i halvtid efter ett snyggt men rätt slumpmässigt skott efter en hörna, och matchen slutade 2-2.

Hur lyckades Tuchels Chelsea än en gång äga matchen mot Spurs? Centralt är uppställningen, faktiskt på ett liknande sätt som i januari. Igår spelade Loftus-Cheek i första halvlek som nåt slags hybrid av höger wingback och en 8:a, motsvarande vad Ziyech gjorde i januari. Detta påpekar Jon Mackenzie på Twitter, med referens till István Beregis analys från 6 januari:

Mackenzies genomgång i tråden är finfin, där han bland annat pekar på hur Mount och Havertz markerade Spurs ytter-mittbackar i Spurs uppspelsfas, och Kanté och Jorginho markerade PEH och Bentancur. Svagheten från ett Spurs-perspektiv är kanske att man varken lyckades få igång en lång boll bakom Chelseas backlinje för Son, eller få bollen in till Kane eller Kulusevski på fötterna utan att de snabbt blev av med bollen. Att Son inte syntes mycket berodde väl i sin tur på att han markerades av en exceptionellt snabb och bra mittback, Reece James. Men idag har jag lyssnat på några fotbollspoddar från förra veckan, som pratar igenom första omgången, och där hyllas verkligen Kulusevski som ett geni efter hans insats mot Southampton. Och då måste man ju säga att det levde han inte upp till igår.

Michael Cox betonar i sin genomgång på The Athletic Mason Mounts roll som 8:a när Chelsea själva hade bollen:

"The key to the first half was the situation in midfield, where Mason Mount dropped in to find freedom between the lines, overloading Tottenham three-against-two in the centre.

Perhaps we should have seen this coming. A common theme from Conte’s time at Tottenham is how aggressively the central midfield duo pushes up when the opposition have the ball — most notably away at Manchester City last season — while Tuchel regularly “staggers” his midfield to make them difficult to press, as they look like something between a 3-4-3 and a 3-5-2.

And that’s what happened — Conte used his usual 3-4-3, and Tottenham played as if Chelsea were also using a 3-4-3. So Pierre-Emile Hojbjerg pushed up onto Jorginho while Rodrigo Bentancur concentrated on N’Golo Kante. So far, so good.

Spurs’ issue, though, was Mount — who played as a No 8 rather than in a front three, and was constantly free to receive forward passes. Spurs only had two midfielders, so who would close him down? On this occasion, it was the right-sided centre-back, Cristian Romero.

But a centre-back can’t play in midfield permanently, and it was remarkable to see how much space Mount was afforded. A couple of minutes later, he’s in 20 yards of space in the middle of the pitch."

Cox har verkligen ett gäng slående exempel på hur Mount får stora ytor i mitten av planen, men menar att passningarna in på Mounts fötter ofta saknade kvalitet. Vilket kanske är förklaringen till att CFC ändå hade så få skott på mål, trots det stora bollinnehavet! Men se t ex här på Mounts yta mellan mittbackarna och Spurs 6:or, och, som Cox pekar på, hur Höjbjerg ilsket pekar på den frie Mount:

En tredje intressant taktisk analys är JJ Bulls videoanalys från ett mediahus som jag aldrig hört talas om, TIFO.

Sammanfattningsvis så tänker jag att Tuchel är en mycket bra coach, men att han också givetvis har tillgång till några absoluta toppspelare. (Jag såg en genomgång av 11:orna före match som hävdade att bara 4 Spurs-spelare skulle ta plats i en kombinerad elva.) De egna produkterna Reece James och Mason Mount (vars taktiska intelligens alltid pratar om) var centrala för att Chelsea skulle kunna spela så där, och förstås prestigevärvningen Kanté som var i form igen, liksom två dyra anfallare och två prestigevärvningar som mittbackar.

Det man saknar i förhållande till Chelseas dominans av innermittfältet är väl egentligen kontringar. Det svider att erkänna det men CFC dominerar mot Spurs bollinnehavet mot Man C -- men skillnaden är att Spurs slog Man C i båda mötena i ligan förra året, 1-0 hemma och 3-2 borta. Det genom att stå lågt och kontra. Nathan Clark i The Extra Inch sa i avsnittet efter Southampton-segern (22 min) att Conte är den enda coachen med vilken han accepterar att Spurs spelar en lågt liggande backlinje och kontrar, eftersom Conte är så bra på att coacha det. Nathan sa t o m "once you're a goal down to Conte's Tottenham, go home. You're done! We're always going to be so deadly [på kontringen]". Och mot Man C funkade det förra säsongen -- men varför lyckades då det inte i går? Och vad betyder då detta för resten av Tottenhams säsong? 

• Son var osynlig igår men det är inte många gånger i år som han möter en back som Reece James. Kyle Walker i Man C är väl det närmsta man tänker på.
• Kulusevski fick inte mycket gjort. Kanske borde Richarlison kommit in för Kulu tidigare, för att verkligen stärka långbollsmöjligheterna?
• Kane fick inte heller mycket gjort i själva spelet. (Men han gjorde mål!) Det händer väl ett par gånger per säsong att ett lag lyckas markera bort honom -- jag tänker på Pontus Jansson i Brentford förra säsongen -- men det känns också som att det är väldigt krävande att ta bort Kane, och just lämnar rum åt Son och kontringar.
• Kan Bissouma lyfta innermittfältet och få upp Spurs mer på Chelseas nivå?
  

Spurs säsong 2021-22 subjektivt utvärderad

 

Det blev en fjärdeplats till slut säsongen 2021-22, efter en mycket rafflande upplösning med kampen mot Arsenal om den sista CL-platsen. Överlag en rätt kul säsong tycker jag, om än inte helt lyckad.

SÄSONGENS HÖJDPUNKTER

Två vinster mot Man C

Vi hade Per på besök vid säsongsöppningen mot Man C och jag hade inte tänkt kolla, pessimist som jag är, men jo det blev ju en riktigt, riktigt gnetig 1-0-seger. Att Japhet Tanganga lyckades kontrollera (och upprepade gånger trycka till) Sterling var nog det jag minns mest av den matchen. 3-2 segern i vårvintern vår ju roligare.

Högformen från slutet av februari till början av april

Rätt lätt spelprogram då visserligen, men i vilket fall: väldigt kul att se Spurs med Kulu och Bentancur och utan de som man gjorde sig av med i januari, något av ett Conte-Spurs 1.0, ösa in mål och vinna en massa matcher.

3-0 hemma mot Arsenal

Tydligen största vinsten i NLD sen typ 80-talet.

SÄSONGENS BOTTENNAPP

Att få stryk av Chelsea om och om och om igen

0-3 hemma i ligan 19 september, 0-2 borta i Carabao Cup 5 januari, 0-1 borta i cupen 12 januari, och 0-2 borta i ligan 23 januari... Så irriterande och svagt. De matcher jag såg, de tre sista, var Spurs också helt utspelade. Framför allt den första i cupen var otroligt irriterande, där CFC såg ut att ha en eller två gubbar fler på banan. En total taktisk triumf av Tuchel! Hoppas att Conte kan göra något vettigt mot Chelsea nästa säsong.

Bortaförlust mot Arsenal med 3-1 (23 september)

Såg inte denna match, men vafan!? Så otroligt retligt efter deras usla säsongsstart och Spurs visserligen svajiga men ändå start med tre raka segrar.

0-3 hemma mot Manchester United

Jag såg visserligen inte denna match, som gick den enligt mig kassa tiden lördag kväll 18:30, men jo, det verkar ju varit ett fiasko deluxe. Och matchen som gav Nuno sparken vilket i o f s var en succé.

 

MATCHER JAG MINNS OCH SÄSONGENS MOODBOARD

Minns besynnerligt lite från de första månaderna på säsongen -- typ bara den inledande 1-0-vinsten mot Man City. Sen minns jag den rätt sega, sura förlusten med 1-0 borta mot West Ham den 24 oktober -- den såg jag på O'Learys i Kristianstad och var väl egentligen inte så kritisk som många andra, jag tyckte att det var en 50-50-match som Spurs lika gärna hade kunnat vinna. Men jag hade väl missat en del matcher däromkring och inte sett den större problematiken; med tanke på att Nuno fick sparken 6 dagar senare, och med tanke på att resultaten innan West Ham-matchen var vinster mot Newcastle och Villa men också förluster mot Arsenal, Chelsea och Crystal Palace, så borde jag kanske förstått de djuapre problemen.

Jag såg nog Contes första matcher, en lite frustrerande 0-0 mot Everton och en 2-1-seger mot Leeds, men sen minns jag inget förrän den härliga 3-0-segern mot Crystal Palace på annandagen. En fin hämnd för 0-3 förlusten borta två månader tidigare -- och poetisk rättvisa att Zaha blev utvisad! Över huvud taget minns jag annandagsmatcherna väldigt väl -- den 28 december blev det bara 1-1 borta mot Southampton och jag minns att Hasenhuttl hade sagt till sitt lag att spela väldigt hårt; de spelade snarast brutalt med massvis av efterslängar och jag minns att jag och pappa spekulerade i när utvisningen skulle komma . Det blev i den 39:e minuten, på en av de mest aggressiva spelarna efter en huvudlös glidtackling på Son i straffområdet, och även 1-1 på straff. Men tyvärr inget segermål! Det blev det däremot på nyårsdagen när Watford parkerade bussen och Sanchez otroligt nog knoppade in 1-0 i 96:e minuten! Matchen efter det är också oförglömlig, den otroliga 3-2-segern borta mot Leicester med två mål på övertid! Därefter de hemska Chelsea-matcherna som jag minns väl, men 2-3 förlusten hemma mot Saints missade jag faktiskt, minns inte varför. Också 0-2-förlusten mot Wolves tror jag att jag missade, eller har jag bara förträngt den? Den sura 0-1-förlusten borta mot Burnley, direkt efter 3-2-segern mot City, minns jag däremot alltför väl; underbart att tråkiga Burnley åkt ur PL nu. 

 

 

Sen kom målkalasen 4-0 mot Leeds och 5-0 mot Everton när Matt Doherty plötsligt blev en storspelare! Torsk mot Man U 3-2 surt (missade den matchen -- också en lördagskväll) men sedan 2-0 mot Brighton den 16 mars, 3-1 mot West Ham 20 mars, 5-1 mot Newcastle 3 april och 4-0 mot Aston Villa 9 april -- perioden mellan 26 februari och den 9 april var en bra en! Sex segrar och en förlust, och 25-5 i målskillnad. (Och kanske också stöd för tesen att Contes lag är som bäst när de inte behöver jonglera cupspel och två matcher i veckan.) I vilket fall, så var väl detta den roligaste perioden på säsongen, när gamle syndabocken Doherty kom tillbaka, och några riktigt goa memes skapades -- t ex den mycket starka "Nessun dorma"-videon med Dohertys otroliga assist till Kanes volleymål mot Newcastle.

Sen var jag i Paris och missade en del matcher -- 3-1 hemma mot Leicester på 1:a maj missade jag eftersom vi var ute i solen hela dagen, 1-1 borta mot Liverpool lördag 7:e maj missade jag eftersom det var en lördagkväll och vi var på middag, ja inte ens 3-0 hemma mot Arsenal den 12:e maj såg jag live, eftersom vi var ute på restaurang då. Men jag såg matchen i efterhand, och det var en underbar känsla att gå förbi en bar på väg från en restaurang till en annan och kolla in på teven och se att det stod 1-0 till Spurs och att Arsenal hade en gubbe utvisad! Den riktigt sega 1-0-segern mot Burnley såg jag, inte mycket att se, och den avslutande 5-0-segern mot Norwich såg jag förstås.

TOPPSPELARE

Son

Romero

Kulusevski

Kane

Höjbjerg

FLOPPAR, SPELARE

Måtte de få sålt Ndombele och GLC, och kanske också Gil, i sommar.

(Fotnot. Jag trodde att jag hade gjort en sådan här utvärdering varje säsong -- men det verkar som att jag inte gjort någon sedan 2018-19. Mourinho-effekten?)

Mourinhos fall som Spurstränare

Till slut har Mourinho fått sparken. Jonathan Wilson:

It’s rare to be able to pinpoint the exact moment when it all begins to go wrong, but in this case you can. Spurs had played well at Anfield. They had sat deep and gone behind but mugged Liverpool on the break to equalise. They kept threatening to nick a second. Harry Kane bounced a header over and Steven Bergwijn hit a post. It was reactive football of the sort that isn’t supposed to work in the modern game, but the Covid world is not a normal world: other rules apply. And Mourinho had some of the old swagger back. It had become possible to remember how he had once charmed English football.

Then, with 14 minutes remaining, Mourinho took off Bergwijn and replaced him with Sergio Reguilón. Perhaps there was some tactical logic. Play two left‑backs, pin Trent Alexander‑Arnold back. But it altered the dynamic of the game. Liverpool had become anxious, aware that the more they attacked, the more exposed they became. But a defensive substitution changed that. Tottenham were blunted. Liverpool poured forward, applied pressure and scored the winner from a corner. Psychologically, Mourinho had misread the play and in one substitution surrendered the game and with it the title challenge and perhaps his long‑term future at Tottenham.

Mourinho once was a master of such things. The Porto squad he led to the Champions League in 2004 still talk of him like a cult leader, remembering his apparent capacity to see into the future, how the world seemed to fall into line with his vision. But at Anfield, he saw only fear.

 Och han ser mönstret upprepa sig:

"The pattern is the same as at Real Madrid, at Chelsea and at Manchester United: a manager deflecting attention as toxicity seeps through the club and performances deteriorate. Perhaps it’s come a year earlier than the classic Mourinho template would dictate but, essentially, it’s different players, same coach, same outcome."

Dan Kilpatrick:

His tenure ultimately followed a grimly predictable pattern, only in double the usual speed.

Just as at all of his previous clubs, he prompted an initial upturn in results, oversaw a period of investment in the squad and briefly led the side to the top – albeit, in this case, a 25-day sojourn to first place in the Premier League in November and December.
Then things began to unravel. /.../
The comments of captain Hugo Lloris afterwards [efter EL-förlusten mot Zagreb] confirmed that Mourinho was presiding over a fractured dressing-room – another hallmark of his notorious "death spiral".
There were characteristic clashes with players. Members of the squad and staff were baffled when Mourinho claimed Toby Alderweireld missed the recent draw at Newcastle after only joining training the day before, despite the centre-half reporting back from international duty three days prior.
Dele Alli was hooked at half-time of the opening-day defeat to Everton and thereafter almost completely sidelined.
Mourinho was reluctant to use Gareth Bale and, while the loan signing often looked like a player who did not fully trust his body, the manager's use of him felt like point-scoring.
Mourinho was open in telling people at the club that he would have preferred to use the money spent on Bale's wages on a new defender.
The state of his defence is an area where Mourinho deserved sympathy but he played a difficult hand poorly, frequently criticising his defenders publicly and rotating his side to the point where the entire back-line was shorn of belief and petrified of making an error.
If Mourinho paid the price for Tottenham's lack of sound investment (last summer's signing of Sergio Reguilon was the first genuine upgrade to the defence since Alderweireld in 2015), many of Spurs' defenders actively deteriorated under the guidance of a supposed specialist in the area.
Their rapid fall down the League since mid-December was beset by defensive errors, including in the 3-1 defeat to Liverpool when all three of the visitors’ goals came from individual mistakes.
Mourinho came to look at a complete loss to stop his side from shipping goals but never acknowledged that his conservative tactics were a large part of the problem, leaving his defenders under sustained pressure until they eventually cracked.
Time and again, Spurs tried and failed to protect leads and they have dropped 20 points from winning positions this season, more than any other top-flight club.
When he arrived at Spurs, Mourinho painted himself as a changed man and he did attempt to make compromises that would have been unlikely earlier in his career.
Tanguy Ndombele was given a second chance after a difficult maiden season at the club and the Frenchman dramatically improved this term, to Mourinho's credit.
He will also leave a legacy of handing debuts to hugely promising youngsters Dane Scarlett and Alfie Devine, and of course a place in the Carabao Cup Final – albeit after a kind run to Wembley.
The sorry truth, however, is that Mourinho improved next to nothing about Spurs, with the possible exception of Harry Kane.
The England captain's insatiable desire for self-improvement seems as likely a cause for his remarkable form as Mourinho's promise to take him "universal",' however.
By the end, Mourinho's Spurs were a shell of a side, devoid of belief, structure, energy, organisation and entirely reliant on Kane to keep the manager's unravelling tenure afloat.
The main positive for the club is that his reign should be relatively easy to unpick.
Most of his signings joined on short-term or temporary deals, while the club blocked his wishes which might have done long-term damage, like selling Ndombele or Dele."

Jonathan Wilson, "Reguilón on for Bergwijn: how José Mourinho blew Spurs’ title charge", The Guardian Sportblog 10 april 2021.
Miguel Delaney, "Tottenham become latest to declare Jose Mourinho old news", The Independent, 19 april.

Dan Kilpatrick, "Jose Mourinho leaves Tottenham in a worse position than he found them as Special One’s magic fades at Spurs", Evening Standard 19 april.

Moodboard, 10 mars 2020

Som sagt var Spursfansen ledsna när Poch fick sparken. Mourinhos första tid blev heller inte särskilt bra. Här några klipp från mars i år, efter att Spurs åkt ut CL mot Leipzig. Just innan covid-19 stängde ner hela fotbolls-Europa och kanske räddade Spurs säsong lite halvt i alla fall.

Moodboard, 19 november 2019

När Mauricio Pochettino, Tottenhams överlägset bästa tränare i min livstid, fick sparken i november 2019 gick chockvågor genom alla fans. Så också mig. För en gångs skull blev jag genuint rörd av fotboll. Fortfarande 11 månader senare bävar jag regelbundet för att han ska bli manager för Manchester United eller något annat konkurrentlag. Hoppas lite att Mourinho ska få sparken så att Poch kan komma tillbaka...

Från Poch till... det här? Det känns fortfarande fel, till och med efter en magisk 6-1-seger över Man U i förra veckan.

Tottenham-förväntningar för säsongen 2019-20

Experterna är rätt ense om att Spurs kommer komma trea i Premier League 2019-20. Bland de sex experterna i Expressens PL-bilaga säger fem av sex det (Wilbacher det enda undantaget – han har Spurs utanför topp fyra), bland experterna i Aftonbladet säger alla det, de tre i Football Writers’ Podcast (5/8) säger det. I Totally Football Show (5 augusti) var deltagarna också ense. Michael Cox dömde ut Chelseas möjligheter – blivit av med sin bästa dribbler, assistmakare och målgörare förra säsongen, Pedro och Willian åldrande, inte en enda anfallare som skulle få plats i något av konkurrentlagen. Och Arsenal har förvisso stärkt anfallet men inte försvaret.

Det är svårt för mig att sätta Spurs annanstans än tredje plats. Förra året tippade jag dem femma – jag trodde på Arsenal och Chelsea över Spurs. Men när jag nu kollar på det igen så ser Spurs ändå starkare ut. Förra gången var många Tottenham-spelare trötta efter att Belgien och England gått långt i VM – det är väl ingen slump att Dier, Kane, Alli, Trippier m fl hade relativt skadedrabbade och svaga säsonger. Inför 2019-20 kan man hoppas på färre skador, och därmed också ett mindre utmattat lag i april.

Resultat per omgång de senaste fyra säsongerna:

2015-16: 70 p 3:e plats (efter Lei, AFC)
2016-17: 86 p 2:e plats (efter CFC)
2017-18: 77 p 3:e plats (efter ManC och ManU)
2018-19: 71 p 4:e plats (efter MaC, Liv, CFC)

Tottenhams säsong 2018-19

Inför säsongen väntade jag mig nog något i stil med detta: topp fyra, helst, och kanske, kanske en cupseger. Och så en respektabel CL-säsong. Och man får ändå säga att Spurs överträffade förväntningarna! Topp fyra fixades, CL-säsongen var magisk, och då kan man leva med att det inte heller denna gång blev några cupsegrar.

Höjdpunkter

3-0 mot Man Utd, augusti. Eriksens tidiga mål!

3-4 mot Man City i CL, april. Eufori!

3-0 mot Chelsea, december. Krossen!

Vertonghens magiska match mot Dortmund i CL bör också nämnas!

Bottennapp

1-2 mot Southampton, mars

1-3 mot Wolves, december

1-2 mot Watford

att inte vinna något av mötena mot Arsenal

Southampton-matchen var nog den största besvikelsen för mig på hela säsongen. Den här säsongen hade ingen gut punch i cuperna som förra årets otroligt sura förlust i FA-cup-semin mot Man Utd, men att tappa 1-0 mot sydkustlaget, efter att fullständigt ha spelat ut dem i  första halvlek och sen tappat allt sista halvtimmen -- det var surt på sitt eget sätt.

Det måste också sägas att Arsenal var väldigt mycket bättre än Spurs i deras 4-2-seger på Emirates. Där undrar man ju: vad fan hände? Varför var Spurs så flata? Utifrån den matchen blev jag riktigt skraj över att Arsenal i den lille men aggressive Torreira hade hittat sin lösning på defensiva mittfältet. Sen verkar senare tecken inte tyda på det rakt av, tack och lov. 

Toppspelare

Son

Sissoko (!)

Vertonghen

Besvikelser, spelare

Eric Dier hade en svag säsong, delvis orsakat och ursäktat av en massa skador. Vågar man hoppas på uppryckning 2019-20?

Kieran Trippier var riktigt svag. Inte lika bra framåt som tidigare, och en del missar bakåt, t ex att ge bollen till Pogba som skickade iväg Rashford till ett 1-0-mål och 1-0-seger för Man U i januari.

Kommentarer
En rätt svag säsong för Harry Kane pga så många skador, tyvärr! Låt oss alla be att hans anklar håller bättre i framtiden.

Tröttkörd trupp på våren vilket också syns i de svaga resultaten från omgång 27 och framåt... (3 vinster av 12.) Det behövs verkligen nya spelare, och man får väl hoppas att N'Dombele kan ersätta Dembele och lite därtill. Det centrala mittfältet var verkligen slitet i slutet.

Pochettinos lån från Simeone

Pochettino har börjat köra en del (stora) matcher i svart kostym med svart skjorta och slips. En slags gangster/hårding-stil. Snodd från Diego Simeone förstås. Så i onsdags, i andra mötet med Man City i CL-kvartsfinalen. Denna gången stannade Simeone-"lånen" dock inte vid hans outfit, utan en läckt video från firandet i omklädningsrummet efteråt visar att Poch där körde också Simeones "cojones"-gest. En argentinsk grej? Eller ett direkt lån från Simeone?

Diers tackling på Sergio Ramos

För några veckor sedan vann England chockerande borta mot Spanien. Tidigt i matchen gör Eric Dier en aggressiv, ganska lång löpning i princip hela vägen ner till kortlinjen i Spaniens straffområde för att göra en våldsam glidtackling på Sergio "shithousery" Ramos. Dier har efteråt sagt själv att det handlade om att markera, visa att England var där för att vinna matchen, och att Ramos efter tacklingen gratulerade honom. Och Pochettino har prisat Diers tackling och den inställning som den skvallrar om.

Tottenham-ekonomi

Gårdagens förlust i FA-cup-semin mot Manchester United var såklart en fruktansvärd besvikelse. Ledning med 1-0 och tydligen storspel (jag var ute och joggade iställlet för att se första halvlek, bl.a. pga nervositet), och sen tappa till 2-1, och med två så sviniga motståndare (Sanchez, Herrera) som målgörare.

Nu känns det lite som att de goda åren är slut. Walkers övergång till City och Rose intervju var de första sprickorna i fasaden; igår spelade inte Alderweireld eftersom hans lönekrav gör att han kommer lämna i sommar, och frågan är hur många fler som försvinner. Dele Alli? Dembele till Kina med deras $$$? Eric Dier till Man U? Rose såklart -- om någon vill ha honom.

Dele Alli mot Chelsea

Chris Appletons twitter.

Spurs hade inte vunnit på Stamford Bridge sedan 1990. Matchen i söndags var nyckeln till kampen om en plats i Champions League nästa år, när Spurs nya arena öppnar. Så kommer Eriksens kanonskott och sedan Dele Allis två mål... Magiskt!

Och Dele Allis firande framför Chelseafansen... Handen framför örat inför deras hån. Den struttande gången. Magiskt!

 

Racet om CL-platser i Premier League i år

här kommer mitt kampen om CL-platserna-tips i PL

nuvarande ställning:

3 Tottenham 30 18 7 5 59-25 61

4 Liverpool 30 17 9 4 68-34 60

5 Chelsea 30 17 5 8 52-27 56

Spelscheman med mina tips om antal poäng:

SPURS

Sunday 1 April 2018

Chelsea – Spurs

1 p.

Saturday 7 April 2018

Stoke – Spurs

3

Saturday 14 April 2018

Spurs – Man City

0

Friday 20 April 2018

Brighton – Spurs

1

Monday 30 April 2018

Spurs – Watford

3

Saturday 5 May 2018

West Brom – Spurs

3

Sunday 13 May 2018

Spurs – Leicester

1

+ Newcastle hemma

3

= 15 p

LIVERPOOL

Saturday 17 March 2018

Liverpool – Watford

3

Saturday 31 March 2018

C Palace – Liverpool

1

Sunday 8 April 2018

Everton – Liverpool

3

Saturday 14 April 2018

Liverpool – AFC Bournemouth

3

Sunday 22 April 2018

West Brom – Liverpool

3

Saturday 28 April 2018

Liverpool – Stoke

3

Saturday 5 May 2018

Chelsea – Liverpool

1

Sunday 13 May 2018

Liverpool – Brighton

3

= 20 p

CHELSEA

Sunday 1 April 2018

Chelsea – Spurs

1 p

Sunday 8 April 2018

Chelsea – West Brom

3 p

Saturday 14 April 2018

Southampton – Chelsea

1 p

Saturday 21 April 2018

Chelsea – Huddersfield

3 p

Saturday 28 April 2018

Swansea – Chelsea

3 p

Saturday 5 May 2018

Chelsea – Liverpool

1 p

Sunday 13 May 2018

Newcastle – Chelsea

3 p

+ Burnley borta

1

= 16 p

i så fall blir den slutliga tabellen:

3. Liverpool 80 p

4. Tottenham 76 p

5. Chelsea 72 p

Tottenham har 5 mer poäng än Chelsea och bättre målskillnad, så har råd att tappa 5 poäng på de 8 kvarvarande matcherna. Att Chelsea bara skulle kryssa borta mot Southampton är väl önsketippande från min sida; höj den till en 3-poängare, och CFC är fortfarande 2 poäng efter Spurs i det skisserade scenariot. Om CFC slår Spurs så är saken biff då, eller om de slår Liverpool och Burnley.

Spursy

Chiellinis utdömande av Spurs (brist på) vinnarkultur efter Champions League-mötet i onsdags är fascinerande.


David Hytner, "Juve were mentally strong and ruthless. Does that mean Spurs bottled it? No...", Guardian 8 mars 2018.

Poäng per £ i Premier League 2016-17

Tottenham har överpresterat i år igen. Kraftigt!

Martyn Ziegler, "Revealed: Manchester United offer worst value for money in the league", The Times, 16 maj 2017.

Betydelsen av Dahlquisttabellen

När Jonas Dahlquist fortfarande bloggade brukade han titt som tätt producera den s.k. Dahlquisttabellen. Idén är lika enkel som den är genial. Eftersom ens framgångar påverkar av hur svårt eller lätt ens spelschema är, och man i slutet av säsongen måste ha mött varje lag 2 gånger, så är ens nuvarande ligaposition (säg efter 14 omgånger i PL som nu) kanske inte den bästa indikatorn på hur bra man är i år och ens chanser att vinna ligan. Därför innebär Dahlquisttabellen att man räknar poäng inte utifrån vinster och oavgjorda, utan utifrån ens resultat mot de lag man mött är, jämfört med resultatet i samma match förra året. I fall med uppflyttade lag, jämför man med matcherna mot de lag som flyttades ned förra året.

Tottenhams framgångar och motgångar i PL hittills i år reflekterar detta. När Spurs småttt sensationellt spelade ut Man City i slutet av september så jublade Spursfansen och laget sågs som en seriös titel-tävlare. Men därefter stagnerade formen fullständigt, man har åkt ur CL och "bara en vinst på tio matcher" har hörts som en ramsa. Men jag vill mena att krisdiskussionen nu är överdriven. Visst, det är tungt att åka ur CL. Men ligaresultaten har, sett till motståndet, inte varit så usla som folk säger. Nedan är resultaten i de 14 första omgångarna, med Dahlquist-jämförelsen:

1. Everton (b) 1-1. Förra året: 1-1
2. Crystal Palace (h) 1-0. Förra året: 1-0
3. Liverpool (h) 1-1. Förra året: 0-0
4. Stoke (b) 4-0. Förra året: 4-0
5. Sunderland (h) 1-0. Förra året: 4-1
6.  Boro (b) 2-1. Kom förra året tvåa i Championship och jämförs därför med Norwich som kom 19 i PL. 3-0
7. Man C (h) 2-0. Förra året: 4-1
8. WBA (b) 1-1. Förra året: 1-1
9. Bournemouth (b) 0-0. Förra året: 5-1. D: -2
10. Leicester (h) 1-1. Förra året: 0-1. D: +1
11. Arsenal (b) 1-1. Förra året: 1-1
12. West Ham (h) 3-2. Förra året: 4-1
13. Chelsea (b) 1-2. Förra året: 2-2. D: -1
14. Swansea (h) 3-0. Förra året: 2-1

(årets resultat hämtade från Premierleague.com, förra årets från wikipedias sida om Spurs säsong 15/16)

 

Som synes är årets resultat nästan identiska med förra årets! Spurs gör färre mål i år vilket oroar, men poängskörden är i princip identisk. De enda två matcherna där de tagit färre poäng i år är Bournemouth borta, som vanns stort förra året (i år var Kane skadad, då gjorde han hat-trick), och Chelsea borta som i år slutade 1-2 istället för 2-2. I gengäld så tog Spurs i år poäng hemma mot Leicester, som man förlorade mot i januari förra säsongen på ett bittert nickmål i slutet av matchen, av Robert Huth. (Kanske matchen då Spurs tappade chansen att ta ligan. Jag och Jason satt på Gloria's i Lund och kollade, tillsammans med en säsongsbiljettsinnehavare från Leicester, som av någon anledning var i Lund på besök.) Ramsan om "bara 1 vinst på 10 matcher" överdriver så sett krisen i PL. Visst man åkte ut mot Liverpool i ligacupen, med c-laget, och visst man har gått uselt i CL, men med tanke på att 2 av lagets 3 viktigaste spelare Kane och Toby varit borta, och spelprogrammet svårt, så är det inte så konstigt. Så kommer också storsegern hemma mot slagpåsen Swansea idag. Spurs är fortfarande femma och jag har goda förhoppningar om en CL-plats också i år.

Eric Dier

"Christian Eriksen has a point.
Nobody condones the antics of Monday night’s meltdown at Stamford Bridge.
The new Spurs, however, have set down a marker under Mauricio Pochettino.
They have been bullied in the past by Chelsea. They have, in the past, waved the white flag on the other side of London.
This week, they came of age and - despite losing the title - they’ll be satisfied with the statement they made at Stamford Bridge.
To be clear, there was a lot not to like about the night on which they surrendered the title to Leicester.
We all like to see passion, desire and the evidence that players really do care (as opposed to the whimper with which Manchester City exited the biggest match in their history on Wednesday night).
But the Battle of Stamford Bridge crossed the line. The kicking, the gouging, the stamping, the snarling, all of it.
Frankly both clubs will be delighted that just one player, Mousa Dembele, will face a suspension. The midfielder himself will see it more as an extended summer break than a punishment.
A six-figure fine for Chelsea and Spurs for failing to control their players? They’ll take that all day long rather than have a string of their stars banned for violent conduct.
Other clubs cited by the FA in the future may well point to Erik Lamela’s stamp on Cesc Fabregas, Eric Dier’s horrendous tackles on Cesc Fabregas, Danny Rose’s running battles with Branislav Ivanovic and Kyle Walker’s kick at Pedro and ask why little or no action was taken in those cases. But that’s for another day.
As for Daniel Levy, he probably won’t even discuss it with Pochettino. The Spurs supremo has seen his side bottle it at Stamford Bridge too many times over the years.
So he will have been equally delighted to see that Tottenham have finally discovered a bit of backbone under the man transforming Tottenham’s reputation."

Darren Lewis, "Christian Eriksen: 'Chelsea's desperation to deny us shows we've finally earned their respect'", Daily Mirror 4 maj 2016
Darren Lewis, "Battle of the Bridge that Pochettino's Spurs Came of Age", 6 maj 2016

Den bästa texten jag läst hittills om den sjuka matchen på Stamford Bridge är James Harris "Controlled Aggression" på The Fighting Cock. Harris slutsats:

"The youngest team in the league will get smarter; they’ll be sculpted and moulded to perfect that dark side. Monday was a horrendous blip, a consequence of leaving the oven without supervision. A delectable meal ruined, damage done. Lessons are learnt and the oven isn’t left again.
The fire in the players will keep burning and it is what will be essential for the club’s continued progression. It feels good to be the team that is hated because we’re good, but because we’re unpleasant to play too. With Monday’s sobering lesson, it should only get better. The Sheriff should be proud."

Vad behöver Spurs förbättra till nästa säsong?

Så, Spurs tappade 2-0 till 2-2 borta mot vidriga Chelsea och tappade därmed chansen att vinna Premier League i år. I alla fall sedan två omgångar sedan hade jag i alla fall räknat med Leicester-seger och det känns okej att Spurs inte vinner i år. Med tanke på hur ungt laget är, hur långt de kommit efter två år med Pochettino och att Poch skrivit på ett kontrakt till 2021, ser framtiden ändå ljus ut för Spurs. Jag kanske är naiv, men jag tror på Spurs som ett topp fyra-lag också nästa år!*

Diskussionen har redan börjat om vad Spurs behöver förbättra ytterligare till nästa säsong. Målvakt Lloris är grym, Vorm är bra backup, försvaret är kanon och Wimmer, Davies och Trippier har visat att de är bra reserver. Det behövs en anfallare som byte med Kane (om inte Clinton och Son kan fylla upp där), och det vore gött med en till kreativ offensiv mittfältare, om inte Chadli kan få ut mer. Men sen är det ju också frågan om det centrala mittfältet. Sky Sports skriver:

With Mousa Dembele and Dele Alli together in the team so far this season, Spurs are unbeaten in the Premier League - winning 16 of those 20 games and drawing the other four.

However, when one of the pair has been missing it's been a very different story with only five of those 16 matches having been won and four of them lost. Without Dembele alone it's grim reading with Spurs having lost three of the last five that the Belgian has missed.

Tom Carroll played in midfield instead of Dembele in the home defeats to Newcastle and Leicester, while Ryan Mason filled in for the loss at West Ham. The inability to cope in these circumstances would seem to hint at the need for greater strength in depth.

Jag tycker att Carroll varit riktigt dålig i år och hoppas på förstärkning där.

*Även om man oroar sig för City under Pep med alla miljarder, samt att Man U och Chelsea ska skärpa sig.

Dele Alli och Eric Diers bromance

 

"12 time Dele Alli and Eric Dier were the cutest couple in football".

Spurs gegenpressing

Det defensiva mittfältet och försvar på mittfältet är nog den del av planen som jag är mest fascinerad/besatt av. Och i år har jag så klart varit överlag helt fascinerad av Tottenhams förbättring under Pochettino. Ljuvligt nog kombinerar taktik-sidan 13 steps dessa två saker i en grym artikel om "Analysis: Pochettino’s Tottenham and the counterpress"! Skribenten "Ed" fokuserar på lagets totala gegenpressing och börjar därför med en intressant diskussion om Lamela (som ju också jag och alla andra sett blivit en grym gegenpresser), Eriksen (där har Ed en myckt intressant spaning om Eriksens speciella "defensiva jobb") och de andra på det offensiva mittfältet, men sen går han över till det defensiva mittfältet och jämför inte minst förra säsongens Mason-Bentaleb med denna säsongens Dier-Dembele.

Pochettino has found himself a potentially title winning front six. For a lot of reasons, these players gel particularly well. But one vital reason is that all of these guys contribute something to the counterpress. Christian Eriksen is excellent at immediately winning the ball back; and if he doesn’t, Erik Lamela will hound the opposition. Upon which time, they’ll reach Dele Alli and Mousa Dembele, both big midfielders who regularly contribute to the counterpress (or in Dembele’s case, regularly excel). If this second pressing wave is breached and the opposition are able to move into open field, then Eric Dier is there to manage the transition into a wide area. Toby Alderweireld is also a big upgrade over Kaboul & Fazio when asked to defend in space.

For this reason, Spurs’ defense has turned from a laughing stock into one of the best in the league. Will their performances get the title they deserve? Maybe not. But Pochettino deserves huge credit all the same.

"Analysis: Pochettino’s Tottenham and the counterpress", 13steps.co 27 mars 2016

Den analysen passar också bra in med en liten anteckning om skotten som Spurs motståndare skjutit i årets säsong i PL, och samma period förra året, som Ted Knutson gjort på statsbomb.

Den enkla versionen: förra säsongen kom Spurs motståndare till skott många fler gånger, och i farligare lägen.

Inga Spursspelare i Guardians PL-elva efter 13 omgångar

Toby Alderweireld gör 2-0 mot West Ham idag

Spurs har krossat "jättedödarna" West Ham med 4-1 idag i en briljant överkörning och är nu obesegrade i 12 raka matcher i PL. Kane gör mål igen, Dele Alli briljerar, Dembele har nått en ny nivå, Eriksen är grym, och Spurs har i och med värvningen av Alderweild (£11.3 milj i somras) ett stenhårt och briljant mittbackspar. Intressant då att se att när Guardian för någon vecka sen tog ut årets bästa spelare i PL hittills så är ingen med från Spurs! Mittbackarna överträffas här av Alderweilds ersättare i Southhampton Van Dijk och Smalling i Man U, och innermittfältarna av Fernandinho från Man C (vad är han så bra på?) och Özil från Arsenal.

Och detta kan man nog förstå: Lloris, Alderweild, Vertonghen, Dele Alli, Eriksen, Dier och Kane har varit briljanta i år, men kanske i klassen just under "bäst i ligan". Men som helhet blir det en sjujävla startelva. Nu femma i PL, 2 p efter Arsenal och City, 3 p efter Man U och 4 p efter Leicester (!). Leicester har haft ett lätt spelprogram hittills och har ett grymt svårt de närmsta sex matcherna, så jag vill se Spurs topp 4 över jul! Det gäller att slå Chelsea (10 p efter) hemma nästa helg, och att hålla avståndet till Liverpool (2 p efter).

David Fjäll frågade på twitter under dagens match: "Hur många säsonger var det sen man såg Spurs så här bra?", vilket ju också är vad jag nyligen undrat här. Och fick svar från en ledande Spurstyckare på twitter: "09/10 var man ibland magiska, men beror också på svagare konkurrens. Åren efter fanns stunder. Men inte likt detta."

Paul Wilson bloggade på Guardian häromdagen på temat "kan Spurs komma topp 4 i år"?, men jag tycker inte att hans artikel var något bra. Han diskuterar inte Spurs spel alls och tar inte heller hänsyn till vilka lag de olika topp 4-pretendenterna har mött än: var är Dahlquisttabellen när man behöver den? Av topplagen har Spurs redan mött Man U, Liverpool, Arsenal och City -- det är bara CFC kvar. Medan Leicester haft ett betydligt lättare spelprogram. Jag tror inte en sekund på att Leicester kommer vara topp 4 vid säsongens slut, även om de leder nu, utan vad man borde jämföra är Spurs, Liverpool och Chelsea: spelprogram, skadeläge, taktisk utveckling och lagutveckling, möjligheter i januarifönstret. -- Berahino till Spurs? Stora värvningar till Chelsea? Något nytt för Klopp? Baserat på (a) att Spurs haft ett svårt spelprogram hittills, och (b) att de har ett lag som blir mer och mer sammansvetsat och bättre och bättre efter hand, med stora pilar uppåt i formkurvorna för spelare som Alli, Dier och Dembele, så tror jag på topp 4 för Spurs. Det som talar emot är förstås att Pochettinos krävande spelstil kan leda till trötthet och poängtapp i slutet av säsongen, liksom förra året.

Det är lätt att påpeka att Spurs kryssat lite för mycket, 6 av 12 matcher, men se vilka de matcherna har varit mot: Stoke, Leicester, Everton, Swansea, Liverpool, Arsenal. Inga bottenlag direkt utan i Pool och Arsenal toppkonkurrenter, i Everton och Swansea medkonkurrenter om fjärdeplatsen, och i Leicester årets skrällag (nuvarande ligaledare!). Det är egentligen bara Stoke och Leicester som jag skulle säga att Spurs verkligen borde ha slagit.