Redan den i augusti 1954, när Hammarby mötte AIK i ett derby, fångade Dagens Nyheters Jolo (själv AIK:are) skillnaden i sitt matchreportage:
JOLO: Sydländsk soppklubb stimmade
”Hammarby medförde till den högre stockholmska fotbollsvärlden en jättelik stimmande supporterklubb, rekryterad mellan Mälaren, Saltsjön, Årstaviken och Hammarby sjö: en aktiv, sydländskt livlig skara (”Ut med domarn”, ”Skicka’n på ålderdomshem”, med mera i den stilen), en skara som var utrustad med grönvita vimplar, högt spända förväntningar och ett outsinligt humör. Dessa entusiaster skilde sig starkt från AIK:s anhängare. Detta är samma surmulna grupp som alltid, alltid är redo med ett hemskt hånskratt åt sina gunstlingar och i samma utsträckning snål med uppmuntran och applåder när det ser illa ut för dem.”
På 70-talet befästes mentalitetskillnaden. Där Hammarby odlade en glad och burlesk folklighet kultiverade AIK-fansen en butter och stöddig attityd som satte en ära i att stöta bort omgivningen. ”Må de hata oss blott de frukta oss”, blev Black Armys motto; Bajen fans körde med ”Äta skita spy Hammarby”. När de möts anser sig Hammarbyfansen betraktade på ett nedlåtande sätt av en bisarrt arrogant klubb med en förvriden självbild. AIK-are anser att Hammarbys ”folklighet” är inställsam och förljugen och att klubben är orättvist bortkelad av omvärlden. Dessutom är de inte så särskilt lokalt förankrade längre/.../
While Austria Wien is seen as a middle-class club, and before World War II as part of the coffeehouse culture associated with the capital's ntelligentsia.[9] Rapid traditionally holds the support of the city's working class.
In contrast to many other German football clubs, which hold close ties to their working class roots, Bayer Leverkusen strives for a clean, family-friendly image. The BayArena has the reputation of being one of the most family-friendly football stadiums in Germany. Ironically, Bayer 04 was the first Bundesliga club whose fans identified themselves as Ultras and the city of Leverkusen is one of the old industrial cities of Germany.
Bayer Leverkusen is perceived by some to have an ongoing image problem of a different sort. Although they are a financially healthy club with a stable of strong players, many fans of the traditional clubs denounce Bayer Leverkusen as being a "plastic club", without traditions or a committed fan base, existing solely as a creation of their rich pharmaceutical company sponsor – Bayer AG. As a result, the club and their fans have started to emphazise their industrial origins with proudness, calling themselves "Werkself" (Eng. "Factory team", "Millhanders") or "Pillendreher" (Eng. "Tablet twisters").
However, this is not a unique phenomenon in football. Other famous clubs such as PSV Eindhoven, FC Carl Zeiss Jena and Sochaux share a similar reputation of being works teams. As distinguished from the various Red Bull teams (Salzburg, New York and Leipzig) which has been established or redefined in the recent past primarily for commercial reasons, the formation of Bayer Leverkusen was motivated by the idea of promoting the conditions of living of the local factory workers at the beginning of the 20th century. In due consideration of the tradition of the factory squad UEFA allows Bayer Leverkusen, in contrast to Red Bull Salzburg, to use the brand name of Bayer in European club competitions.
"Det finns fler dåliga än bra anledningar till att vara trogen en Bundesliga-klubb. En av de värsta är ett intränat vänstersentimentalt, folkloriserande hembygdsband."Walter ställer upp en motsättning mellan dessa "globaliseringskritiska" fans å ena sidan och "oironiska, öldrickande" fans å andra sidan. Jag tror dock att den typen av motreaktion (out-contrarian the contrarians) är onödig; det finns ingen motsättning i att man kan gilla fotboll på många olika sätt, inklusive med ironi.
Klaus Walter, "Disziplinierte Teamplayer", taz 26 juli
