Hur Tuchels Chelsea spelade ut Contes Spurs igen

Som Tottenham-supporter tyckte jag att förra säsongens tyngsta förluster var trippeln (liga + två matcher i ligacupen) mot Chelsea i januari. Igår var Spurs första chans att gottgöra för vad som hände då. Men man får väl ändå säga att det var Chelsea som ägde matchen, även om de bara hade tre skott på mål, bara ledde i halvtid efter ett snyggt men rätt slumpmässigt skott efter en hörna, och matchen slutade 2-2.

Hur lyckades Tuchels Chelsea än en gång äga matchen mot Spurs? Centralt är uppställningen, faktiskt på ett liknande sätt som i januari. Igår spelade Loftus-Cheek i första halvlek som nåt slags hybrid av höger wingback och en 8:a, motsvarande vad Ziyech gjorde i januari. Detta påpekar Jon Mackenzie på Twitter, med referens till István Beregis analys från 6 januari:

Mackenzies genomgång i tråden är finfin, där han bland annat pekar på hur Mount och Havertz markerade Spurs ytter-mittbackar i Spurs uppspelsfas, och Kanté och Jorginho markerade PEH och Bentancur. Svagheten från ett Spurs-perspektiv är kanske att man varken lyckades få igång en lång boll bakom Chelseas backlinje för Son, eller få bollen in till Kane eller Kulusevski på fötterna utan att de snabbt blev av med bollen. Att Son inte syntes mycket berodde väl i sin tur på att han markerades av en exceptionellt snabb och bra mittback, Reece James. Men idag har jag lyssnat på några fotbollspoddar från förra veckan, som pratar igenom första omgången, och där hyllas verkligen Kulusevski som ett geni efter hans insats mot Southampton. Och då måste man ju säga att det levde han inte upp till igår.

Michael Cox betonar i sin genomgång på The Athletic Mason Mounts roll som 8:a när Chelsea själva hade bollen:

"The key to the first half was the situation in midfield, where Mason Mount dropped in to find freedom between the lines, overloading Tottenham three-against-two in the centre.

Perhaps we should have seen this coming. A common theme from Conte’s time at Tottenham is how aggressively the central midfield duo pushes up when the opposition have the ball — most notably away at Manchester City last season — while Tuchel regularly “staggers” his midfield to make them difficult to press, as they look like something between a 3-4-3 and a 3-5-2.

And that’s what happened — Conte used his usual 3-4-3, and Tottenham played as if Chelsea were also using a 3-4-3. So Pierre-Emile Hojbjerg pushed up onto Jorginho while Rodrigo Bentancur concentrated on N’Golo Kante. So far, so good.

Spurs’ issue, though, was Mount — who played as a No 8 rather than in a front three, and was constantly free to receive forward passes. Spurs only had two midfielders, so who would close him down? On this occasion, it was the right-sided centre-back, Cristian Romero.

But a centre-back can’t play in midfield permanently, and it was remarkable to see how much space Mount was afforded. A couple of minutes later, he’s in 20 yards of space in the middle of the pitch."

Cox har verkligen ett gäng slående exempel på hur Mount får stora ytor i mitten av planen, men menar att passningarna in på Mounts fötter ofta saknade kvalitet. Vilket kanske är förklaringen till att CFC ändå hade så få skott på mål, trots det stora bollinnehavet! Men se t ex här på Mounts yta mellan mittbackarna och Spurs 6:or, och, som Cox pekar på, hur Höjbjerg ilsket pekar på den frie Mount:

En tredje intressant taktisk analys är JJ Bulls videoanalys från ett mediahus som jag aldrig hört talas om, TIFO.

Sammanfattningsvis så tänker jag att Tuchel är en mycket bra coach, men att han också givetvis har tillgång till några absoluta toppspelare. (Jag såg en genomgång av 11:orna före match som hävdade att bara 4 Spurs-spelare skulle ta plats i en kombinerad elva.) De egna produkterna Reece James och Mason Mount (vars taktiska intelligens alltid pratar om) var centrala för att Chelsea skulle kunna spela så där, och förstås prestigevärvningen Kanté som var i form igen, liksom två dyra anfallare och två prestigevärvningar som mittbackar.

Det man saknar i förhållande till Chelseas dominans av innermittfältet är väl egentligen kontringar. Det svider att erkänna det men CFC dominerar mot Spurs bollinnehavet mot Man C -- men skillnaden är att Spurs slog Man C i båda mötena i ligan förra året, 1-0 hemma och 3-2 borta. Det genom att stå lågt och kontra. Nathan Clark i The Extra Inch sa i avsnittet efter Southampton-segern (22 min) att Conte är den enda coachen med vilken han accepterar att Spurs spelar en lågt liggande backlinje och kontrar, eftersom Conte är så bra på att coacha det. Nathan sa t o m "once you're a goal down to Conte's Tottenham, go home. You're done! We're always going to be so deadly [på kontringen]". Och mot Man C funkade det förra säsongen -- men varför lyckades då det inte i går? Och vad betyder då detta för resten av Tottenhams säsong? 

• Son var osynlig igår men det är inte många gånger i år som han möter en back som Reece James. Kyle Walker i Man C är väl det närmsta man tänker på.
• Kulusevski fick inte mycket gjort. Kanske borde Richarlison kommit in för Kulu tidigare, för att verkligen stärka långbollsmöjligheterna?
• Kane fick inte heller mycket gjort i själva spelet. (Men han gjorde mål!) Det händer väl ett par gånger per säsong att ett lag lyckas markera bort honom -- jag tänker på Pontus Jansson i Brentford förra säsongen -- men det känns också som att det är väldigt krävande att ta bort Kane, och just lämnar rum åt Son och kontringar.
• Kan Bissouma lyfta innermittfältet och få upp Spurs mer på Chelseas nivå?
  

Skillnaden mellan Guardiolas och Klopps presspel

City’s pressing is different from that of Liverpool. Klopp’s pressing is almost purely designed to ensure the opposition concede possession inside their own third, therefore creating goalscoring chances. Liverpool want to trick the opposition into playing risky passes inside their own third.

Although City are happy enough to intercept the ball in advanced positions, they’re more focused on pressing so intensely that the opposition don’t even try to play their way out, and instead hoof hopeful passes downfield. For Klopp this isn’t useful, because it denies Liverpool the chance to counter-press and create a chance. For Guardiola it’s fine, because it allows City to build possession from deep again.

Sam Lee och Michael Cox, "Attack? No, Manchester City’s defence led them to the title", The Athletic, 4 augusti 2019.

En enkel man

"Jag är en enkel man som bara vill se Guardiola försöka spela udda eller väldigt specifika formationer med de bästa spelarna som kan köpas för pengar."

Linhem på Hyllmans PL-blogg, 10 augusti 2017

+1 på den!

Spurs gegenpressing

Det defensiva mittfältet och försvar på mittfältet är nog den del av planen som jag är mest fascinerad/besatt av. Och i år har jag så klart varit överlag helt fascinerad av Tottenhams förbättring under Pochettino. Ljuvligt nog kombinerar taktik-sidan 13 steps dessa två saker i en grym artikel om "Analysis: Pochettino’s Tottenham and the counterpress"! Skribenten "Ed" fokuserar på lagets totala gegenpressing och börjar därför med en intressant diskussion om Lamela (som ju också jag och alla andra sett blivit en grym gegenpresser), Eriksen (där har Ed en myckt intressant spaning om Eriksens speciella "defensiva jobb") och de andra på det offensiva mittfältet, men sen går han över till det defensiva mittfältet och jämför inte minst förra säsongens Mason-Bentaleb med denna säsongens Dier-Dembele.

Pochettino has found himself a potentially title winning front six. For a lot of reasons, these players gel particularly well. But one vital reason is that all of these guys contribute something to the counterpress. Christian Eriksen is excellent at immediately winning the ball back; and if he doesn’t, Erik Lamela will hound the opposition. Upon which time, they’ll reach Dele Alli and Mousa Dembele, both big midfielders who regularly contribute to the counterpress (or in Dembele’s case, regularly excel). If this second pressing wave is breached and the opposition are able to move into open field, then Eric Dier is there to manage the transition into a wide area. Toby Alderweireld is also a big upgrade over Kaboul & Fazio when asked to defend in space.

For this reason, Spurs’ defense has turned from a laughing stock into one of the best in the league. Will their performances get the title they deserve? Maybe not. But Pochettino deserves huge credit all the same.

"Analysis: Pochettino’s Tottenham and the counterpress", 13steps.co 27 mars 2016

Den analysen passar också bra in med en liten anteckning om skotten som Spurs motståndare skjutit i årets säsong i PL, och samma period förra året, som Ted Knutson gjort på statsbomb.

Den enkla versionen: förra säsongen kom Spurs motståndare till skott många fler gånger, och i farligare lägen.

Defensiva mittfältare: fallet Schalke

The deep-lying central midfield role has changed, even in the short seven years since Makelele’s move to Chelsea. The first factor to consider here is the decline in the use of classic number 10s. We’re seeing less of players in the Zinedine Zidane and Manuel Rui Costa mould, and more like Cristiano Ronaldo or Lionel Messi – who are capable of playing centrally, but generally start from wide roles. Without a designated central playmaker to stop, managers are less insistent on fielding a ‘tackler’ deep in midfield to stop him, and we have fewer simple ‘creator v destroyer’ battles.
Michael Cox, "What does a central midfielder do in 2010?"

"What stats do we care about for defensive midfielders? Tackles and Interceptions are a given (the defensive part of “defensive mid”), as is passing accuracy. Giving away the ball from a deeper position is bad, so high passing accuracy is a must. Beyond that, things that might be important are offensive passing contributions (key passes, throughballs, but probably not dribbling), and then defensive context factors like how often a player is fouling, or being dribbled past. /.../
One stat that does matter for this role, perhaps now more than ever, is the ability to hit accurate longballs. Part of this is a tactical response to teams that press – you need a player in a deep-lying role who can hit your forward men with passes and start counterattacks."
Ted Knutson, "What Does a Great Defensive Midfielder Look Like?", april 2014

När jag sett några matcher med Schalke denna säsong -- jag tänker framför allt på 1-4-förlusten mot Gladbach, och den undermåliga 1-0-segern mot Augsburg -- så har jag slagits av hur svagt innermittfältet är. Både Gladbach och Augsburg kom förbi Schalkes "Doppelsechs" busenkelt: de första framför allt genom snabbt spel ut mot kanterna (hade Keller inte tänkt på att Kruse är en bra vänsterytter?!), och Augsburg lite hur som helst. Schalke har en grym målvakt, en av ligans bästa anfallare och en väldigt stark uppställning på offensiva mittfältet. Men det defensiva mittfältet är krispositionen! Nu är Kolasinac skadad så Aogo, som också kan spela dm, spelar mest vb, Goretzka som är ett alternativ är skadad, och Boateng har dragits med en del småskador. Och insatserna har sett riktigt svaga ut. Efter 10 matcher visar tabellen nedan statistiken för de sex spelare som spelat dm för Schalke i Bundesliga denna säsong:

Aogo har som sagt mest spelat vb, och Ayhan och Neustädter har mest spelat mittback, och Boateng har spelat "10:a" en match.Match för match har uppställningen på dm sett ut så här, med Kickers spelarbetyg inom parantes:

1. Hannover borta, förlust 1-2: Neustädter (4) och KPB (5)
2. Bayern hemma, 1-1: Höger (3.5) och Kirchhoff (5); K utbytt mot Neustädter (3.5) efter 40 min
3. Gladbach borta, förlust 1-4: Höger (5.5) och Neustädter (5.5)
4. Frankfurt hemma, 2-2: KPB (6, också utvisad) och Aogo (3)
5. Bremen borta, vinst 3-0: Höger (3) och Aogo (3.5)
6. BVB hemma, vinst 2-1: Höger (2.5) och KPB (4)
7. Hoffenheim borta, förlust 1-2: Höger (5.5, utbytt i halvtid mot Barnetta) och Aogo (4.5)
8. Hertha hemma, vinst 2-0: Neustädter (2.5) och Aogo (3.5)
9. Bayer borta, förlust 0-1: Höger (4.5) och Neustädter (4.5)
10. Augsburg hemma, vinst 1-0: Höger och Kirchhoff

(i CL: borta mot CFC 1-1 KPB (3) och Aogo (3.5), hemma mot Maribor 1-1 KPB (4) och Aogo (4.5), hemma mot Sporting 4-3 Höger (4.5) och Neustädter (4.5).)

Sju olika DM-uppsättningar på 10 BL-matcher! Galet. Och jag undrar lite hur det är tänkt att någon av dessa kombinationer ska komplettera varandra, bortsett från att dessa är de spelare som S04 råkar ha. När Jermaine Jones spelade i Schalke var det i alla fall lätt att se vad han skulle tillföra -- tacklingar, vinna boll. Nu var det nog bra att de sålde honom för han drog på sig tokmycket frisparkar och var en dålig passningsspelare. Men de som är kvar, vad tillför de på DM-positionen? Jag får intrycket att positionsspelet helt enkelt inte funkar just nu -- vilket kanske i och för sig inte är ett resultat av dåliga spelare, utan kan hänga på att man som sagt haft sju olika uppställningar på 10 BL-matcher. Höger och Kirchhoff är de två som jag tycker sett allra sämst ut. Neustädter har delvis varit bra den här säsongen, kanske mest som mittback, men borde kunna bli något på DM med tanke på styrka och bra på huvudet. Om bara Höwedes och Matip slutar vara skadade hela tiden kanske Neustädter kan permanenta sig på DM så Schalke kan nå någon stabilitet där. Kanske att man kan spela Ayhan som mittback för att behålla Neustädter på DM? Så länge Kolasinac är skadad behövs Aogo som vänsterback och då tror jag att KPB är det bästa alternativet som DM som borde kunna komplettera Neustädter: den senare längre bak i banan, mer uteslutande ansvarig för att täcka yta och i vissa matcher kanske markera särskilt skickliga motståndare, med KPB mer som tvåvägsspelare med rätt att röra sig mer över banan.

Di Matteo verkar visserligen tro på Kirchhoff, som han menar är en bra passningsspelare. Och visst, det kan man kanske inte säga om Neustädter.